Regeringen och finansminister Magdalena Andersson (S) vill ha utrymme för ytterligare åtgärder för att dämpa coronakrisen.
Regeringens vårbudget brukar vara en rätt tam och slätstruken historia. Smärre reformer kombineras med allehanda sifferexercis.
Det hade den kunnat vara i år också. Vid årsskiftet räknade regeringen med en tillväxt på 1,1 procent och en arbetslöshet på sju procent för 2020. Men så kom coronakrisen. Nu räknar regeringen med en arbetslöshet på nio procent och att BNP faller med fyra. Statsskulden beräknas stiga från 35 procent av BNP 2019 till nästan 40 procent i år.
Man kan, om man vill, sammanfatta läget i tre ord: eländes, eländes, elände.
Hittills har den rödgröna regeringen, med stöd av Centerpartiet och Liberalerna, de båda stödpartierna, presenterat åtgärder kopplade till coronakrisen på 107 miljarder kronor. Det handlar bland annat om tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifter, en generösare a-kassa och ökade statsbidrag till kommuner.
Den som letar efter nyheter i regeringens göranden och låtanden lär få leta förgäves. Nej, den stora dramatiken, om man nu kan tala om någon sådan, finns i det faktum att regeringen vill ha utrymme för ytterligare åtgärder för att dämpa coronakrisen. De vill att taket för statens utgifter höjs med 350 miljarder kronor.
Det är fullt rimligt. Sveriges ekonomi är god, statsskulden låg, 38,8 procent av BNP. Att jämföras med Tysklands 61,9 procent, med Frankrikes 98,4 procent, med Italiens 134,8 procent och med sorgebarnet Greklands 181,2 procent. Snittet för EU-länderna ligger på 80,4 procent av BNP.
Samtidigt är rimlighet ett överspelat kapitel våren 2020. Frågan är inte om 350 miljarder kronor är rimligt, frågan är om siffran inte är för snålt tilltagen.
Utåt sett har oppositionspartierna på högerkanten – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – hållit låg profil. Det är först de senaste veckorna som de börjat muttra om för lite pengar, för sent. Det är bra. Tiderna kan vara hur svåra som helst, landet hur knepigt som helst att styra, men utan en fungerande opposition fungerar heller inte demokratin.
Samtidigt har oppositionspartierna en svår sits. De ska ifrågasätta och kritisera, ja, men inte för mycket, då kan de bli straffade av väljarna. Den stora diskussionen om vad den S-ledda regeringen gjorde rätt, och vad de gjorde fel, lär få vänta tills den värsta krisen dragit över.
Att statsminister Stefan Löfven (S) rusar i popularitets- och förtroendesiffror är inte förvånande. De brukar ledare göra i tider av kris, oavsett partifärg. Men hans och Socialdemokraternas popularitet kan också sjunka som en sten på andra sidan krisen om det visar sig att åtgärderna inte höll måttet.
I dagsläget är det omöjligt att veta hur stor inverkan pandemin får på den ekonomiska utvecklingen. Sverige är ett litet och exportberoende land. Regeringen kan realisera krisstöd efter krisstöd. Men utan draghjälp utifrån, från de länder Sverige exporterar till, blir den ekonomiska återhämtningen långsammare och svagare än vad den hade kunnat bli.
Det enda vi kan göra är att hoppas på en snabb återhämtning i Sverige och i de viktiga exportländerna. Under tiden kan den S-ledda regeringen lämpligtvis fortsätta med sina krispaket, inte minst företagen behöver hjälp. För ju fler företag som går i konkurs, som inte klarar krisen, ju färre jobb att gå till finns det på andra sidan coronavirusets härjningar.
Ett faktum som alla måste kunna se och erkänna.