Man ska inte måla den onde och lede på väggen.
Däremot ska man vara medveten om att coronaviruset på ett eller annat sätt, förmodligen på flera, kommer att förändra våra liv under en period. Hur mycket, och under hur lång tid, är det ingen som vet. Men förr eller senare dyker de första fallen av covid-19, som virussjukdomen heter, upp i Västerbotten. Det är ofrånkomligt.
Konsekvenserna är redan omfattande: börserna och oljepriset rasar, sjukvårdsupplysningen har svårt att hinna med alla telefonsamtal från oroliga, skolor och förskolor stänger, elever får stanna hemma, sätts i karantän, folk har börjat hamstra livsmedel och andra förnödenheter, företag börjar få svårt med leveranser och en hel del annat. Oron sprider sig i takt med viruset.
Och det redan innan smittspridningen i Sverige tagit fart på allvar. Skulle den göra det kommer kommuner och regioner, ja hela samhället, att sättas på prov och under enorm press.
Alla viktiga och vitala samhällsfunktioner kommer att drabbas: hela transportsektorn, vården, skolan och omsorgen, servicesektorn (du kanske inte kan få tag på någon som kan laga värmepaketet som gått sönder), tillverkningsindustrin (inklusive livsmedelssektorn) och blåljuspersonal. Ingen kommer undan, allas liv kommer under en period att förändras.
Det är nog så att man ska frukta konsekvenserna mer än själva sjukdomen. Samtidigt går det självklart inte att blunda för familjer som lider i coronavirusets spår, barn som riskerar att förlora sina föräldrar och fysiska, ekonomiska och emotionella skador svåra att läka.
Som vanligt när samhället sätts på prov, när paniken väntar runt hörnet, har myndigheterna en avgörande roll att spela. Det gäller för dem att skapa förtroende med allmänheten. Dålig och knapphändig information riskerar att skapa panik, det får människor att tro att det finns någonting som döljs. Konspirationsteorier och desinformation frodas som ogräs.
Ida Milne är sjukdomshistoriker vid St Patrick’s Carlow College i Irland. De senaste 15 åren har hon studerat de sociala, ekonomiska, medicinska och politiska konsekvenserna av influensaepidemin på Irland 1918–1919. Hon drar långtgående paralleller mellan gårdagens spanska sjuka och dagens coronaepidemi.
I en artikel, publicerad på rte.ie, Irlands motsvarighet till Sveriges Radio och Sveriges Television, skriver hon om coronaepidemin: ”Andra epidemier har visat att vi behöver öppenhet och tydlig information från hälsomyndigheterna … allmänheten behöver öppenhet från epidemihanteringsgrupper, särskilt eftersom rädslan kommer att öka när antalet sjuka eskalerar.”
I Sverige är det Folkhälsomyndigheten som har tillgång till den senaste informationen, och har bäst kunskap och förmåga att göra de bästa bedömningarna utifrån ett smittskyddsperspektiv. En viktig uppgift blir att balansera risken för panik med risken för infektion och vidare smittspridning. Att kunna ge rätt besked vid rätt tidpunkt är a och o.
Vi vet inte hur coronavirusets spridning kommer utvecklas, varken globalt eller i Sverige. Forskare vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts, varnar för att mellan 40 och 70 procent av världens befolkning riskerar att drabbas. Många kommer att dö i farsoten, många kommer att bli allvarligt sjuka, också i Sverige.
Det enda vi kan göra är att tvätta händerna ofta, lyssna på myndigheterna och följ deras råd, och inte utsätta oss för onödig smittorisk.