I morgon torsdag överlämnar Gunilla Malmborg sitt slutbetänkande från LSS-utredningen till regeringen.
Då blir det känt hur regeringens utredare tänkt sig villkoren för personlig assistans i framtiden. Bland de berörda finns sedan länge en uttalad skepticism.
Mycket är läckt, mycket är sagt och mycket är skrivet. Många är med rätta oroliga, både assistansberättigade och personer som driver företag och/eller som jobbar i assistansbranschen. Stämningen är förtvivlad, enligt Mikael Klein vid Funktionsrätt Sverige. Enligt branschorganisationen Vårdföretagarna påverkas drygt 400 assistansberättigade personer i Västerbotten.
Nu när utredarens arbete ska presenteras finns det anledning att reflektera över hur politiken och politikerna handskas med redan svaga grupper, personer som är utsatta, eller som hamnat i utanförskap.
När regeringen Löfven tillsatte LSS-utredningen 2016 hade kostnaderna skjutit i höjden. Då var det uttalade målet att minska totalkostnaden för LSS och personlig assistans. Det är det inte längre. Efter högljudda protester togs kravet på besparingar bort i elfte timmen. Frågan som ändå måste ställas är: Hur och när blev Socialdemokraterna ett parti som sviker de svagaste?
För sveket började redan innan utredningen tillsattes. Sveket började när regeringen uppmanade Försäkringskassan att bryta kostnadsutvecklingen. Det gjorde man genom en strängare tolkning av reglerna. Det innebar bland annat att sondmatning inte sågs som ett grundläggande behov som ger rätt till assistans.
De dumheterna upphävde Högsta förvaltningsdomstolen i april förra året när man slog fast att sondmatning kan ge rätt till assistans.
Men bortom alla regler och läckande utredningsförslag finns en helt annan diskussion som ofta kommer bort bland siffror, lagtexter och teknikaliteter. Politik handlar om att fördela pengar, att väga olika behov mot varandra och inte bara lyssna på dem som för tillfället gapar högst.
För det här handlar inte bara om LSS och personlig assistans. Det handlar lika mycket om personer med olika psykiska funktionsnedsättningar. Eller som jag formulerade det i en ledare i samma ämne för en tid sedan. Det handlar om ”hur mycket tant Agda och farbror Valentin, som bor långt bortom allfarvägen får kosta, hur mycket samhället ska betala för att tant Sigrid och farbror Agne ska få duscha varje dag på äldreboendet, gå ut och lyssna på fågelsången en härlig, solig vårdag, hur många timmar samhället ska ’offra’ på den svårt multifunktionshidrade Gottfrid.”
Samtidigt växer vårdköerna, till vissa specialiteter i rasande fart. Förr om åren skrattade man åt talesättet att ”man måste vara frisk, för att orka vara sjuk”. Det gör man inte längre.
Hemlösheten har eskalerat, inte minst i storstäderna. Missbrukare får inte den vård de behöver. Anhöriga till missbrukare får inte samhällets stöd, trots att leva med ett missbruk kan många gånger vara jobbigare för de anhöriga till missbrukaren än vad det är för hen själv.
De växande kostnaderna för allehanda sociala insatser är ett problem. Men det är ett än större problem när offentlig snålhet och offentligt oförstånd gör att behövande inte får den hjälp de behöver. Samhället måste vara generöst mot de allra svagaste. Ett värdigt liv måste få kosta. Oavsett om du är i behov av assistans, en bostad eller hjälp att komma ur ett missbruk.