Antibiotikaresistenta bakterier är ett dödligt hot.
Det finns ödesfrågor – och så finns det ödesfrågor.
1941 började penicillin produceras till allmänheten. Läkarna kunde bota sjukdomar som tidigare varit dödliga. Det var den skotske biologen Alexander Fleming som 1928 upptäckte penicillinet – av en slump. Tio år senare började Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey vidareutvecklade det. 1945 fick trion nobelpriset i medicin.
Problemet är att överdriven användning gjort bakterierna motståndskraftiga, antibiotikan har slutat att verka. Enligt Världshälsoorganisationen dör 33 000 européer varje år på grund av bakterier som antibiotikan inte biter på. Bakterier sprids med djur och med människor, mellan djur och människor. Inom länder och över gränser.
Allt fler bakterier utvecklar resistens mot viktiga antibiotika. 2050 beräknas tio miljoner människor dö varje år på grund av antibiotikaresistens. Om ingenting görs …
Vilket med bred marginal kvalificerar antibiotikaresistensen till en ödesfråga, precis som klimatförändringarna är det. Med en avgörande skillnad. Medan det finns alternativ till fossila bränslen är alternativen till gammal antibiotika, som bakterier blivit resistenta mot få.
Att utveckla nya läkemedel är dyrt. Kostnaden ligger i genomsnitt på 10–15 miljarder kronor. Pengar som läkemedelsbolagen både vill och måste få tillbaka genom lönsam försäljning.
Därvidlag är antibiotikan inget undantag. Problemet är att ny antibiotika bara ska användas där det verkligen är nödvändigt. För att undvika att bakterier utvecklar resistens. Läkemedelsbolagen ska alltså ta fram preparat som helst ska säljas och användas så lite som möjligt.
Som affärsmodell betraktad är den ekvationen mycket tveksam. Enda chansen för läkemedelsbolagen att få betalt för sitt arbete är ett ta bra betalt. De kan ta många 10 000-tals kronor för en enda antibiotikakur på en vecka. En prislapp som dock går att motivera eftersom man kan rädda liv.
För Sverige och andra små länder slutar inte problemen där. Marknaden är liten, användningen riskerar att bli mycket låg, det finns mer pengar att hämta på annat håll. Därmed är det långtifrån självklart att läkemedelsbolagen är intresserade av att sälja nya läkemedel här. Samtidigt som svensk sjukvård behöver få tillgång till ny, mer affektiv antibiotika.
Därför ska Folkhälsomyndigheten testa en ny ersättningsmodell för antibiotika. I korthet handlar det om att läkemedelsföretagen kommer att få en lägsta garanterad ersättning för att erbjuda en produkt på den svenska marknaden. Om det sedan räcker till för att säkra tillgången i Sverige på ny antibiotika återstår att se.
Antibiotikaresistensen är, precis som klimatförändringarna, ett globalt problem – och sådana måste lösas globalt. Det räcker inte med att Västerbotten är en av få regioner som lever upp till det nationella målet: 250 antibiotikarecept per tusen invånare och år. Det räcker heller inte med att Sverige internationellt sett skriver ut förhållandevis lite antibiotika.
Sverige går före, men andra länder måste följa efter.
Slutligen: I dag motsvarar de statliga investeringarna i medicinsk forskning endast två öre per vårdkrona. Det är alldeles för lite. Staten måste ta ett betydligt större snavar än så för forskning som räddar liv. Offentlig finansierad forskning är en av flera tänkbara lösningar på en av mänsklighetens stora ödesfrågor. Om inte läkemedelsbolagen fixar det måste det offentliga hjälpa till.