Karensdagen slopas och företag får anstånd med skatteinbetalningar i upp till ett år.
En möjlighet till korttidsarbete införs från 1 maj. En åtgärd som är tänkt att förhindra stora varsel.
Staten ska kompensera kommuner och regioner för extraordinära åtgärder. Folkhälsomyndigheten ville stoppa sammankomster med fler än 500 personer. Regeringen följde deras begäran.
De ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna av coronakrisen blir allt tydligare – och allvarligare.
För vissa företag har materialförsörjningen och produktionen störts. För andra är det efterfrågan och försäljningen som minskar.
Det blir inte billigt, men det är helt nödvändigt. Alternativet, att vänta och se, är inte längre ett alternativ.
Statens utgifter ökar med ungefär tre miljarder kronor. Till det kommer tiotals miljarder i skatteuppskov.
Det är inte ofta som Svenskt näringsliv och en socialdemokratiskt ledd regeringen talar samma språk. Men nu gör man det. Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke skriver till exempel i ett pressmeddelande: ”Vi upplever att regeringen har varit lyhörd i diskussionerna och tagit till sig av de förslag som vi har framfört.”
Gott så. Det är oerhört viktigt att politiken i allmänhet och regeringen i synnerhet lyssnar på vad företagen har att säga. Det är de som vet bäst vad som behövs. Vad som förhoppningsvis kan förhindra en större konkurs- och/eller varselvåg.
De extraordinära åtgärderna avlöser varandra. Det viktiga är att kunna hantera oron och att hjälpas åt. Medmänsklighet och samarbete är avgörande under en kris. Och att politiken och myndigheterna visar upp en gemensam front utåt. Att tvista och gräla bakom stängda dörrar må vara en sak. Att kritisera och ifrågasätta inför tv-kamerorna en helt annan.
M-ledaren Ulf Kristersson, KD-ledaren Ebba Busch, V-ledaren Jonas Sjöstedt och SD-ledaren Jimmie Åkesson hade alla synpunkter på regeringen. Ulf Kristersson efterlyste snabbare beslut, Jonas Sjöstedt ville ha ”mycket mer pengar till sjukvården”, Ebba Busch var inte nöjd med beredskapen på Vårdguiden 1177 och Jimmie Åkesson ville även han se snabbare beslut.
Man kan tycka vad man vill om Stefan Löfven och hans rödgröna regering. Man kan tycka vad man vill om regeringens samarbetspartners Centerpartiet och Liberalerna. Det är en sak. En helt annan är att som oppositionen försöka göra politik av en av de senaste hundra årens allvarligaste kris. Det politiska spelet och utspelen kan vänta tills coronakrisen är över.
Utan att måla den onde på väggen är det inte svårt att konstatera att det nu är läge för en nationell samling. Det behövs en politisk och en samhällelig uppslutning kring vilka åtgärder som är lämpligast. Finansminister Magdalena Andersson (S) har redan aviserat att regeringen står beredd att vidta ytterligare åtgärder om så skulle krävas. Det är bra.
För snart två år sedan landade broschyren ”Om krisen kommer” hos nästan fem miljoner svenska hushåll. Kriget var långt borta, därför var det verbet utbytt mot krisen. Många smålog åt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och deras kristänkande. Nu är den här, krisen, hur svår och hur långvarig är det ingen som vet.
Det enda vi kan göra är att tvätta händerna ofta, inte ta i hand, lyssna på myndigheterna och följ deras råd och inte utsätta oss för onödig smittorisk.
Och hoppas på att politikerna, trots alla meningsskiljaktigheter, kan visa upp en enad front.