Livet kan vända.
Ibland oerhört snabbt. Så snabbt att sjukvården inte hinner med.
2018 fick över 63 000 svenskar beskedet: Du har cancer. Om drygt 20 år beräknas 100 000 nya fall per år att diagnostiseras. Minst var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få ett cancerbesked. Alla kommer inte att få operation och/eller strålbehandling inom utlovad maximal väntetid.
Låt oss vara ärliga. Svensk sjukvård har fler plus än den har minus. Personalen är i de allra flesta fallen välutbildat, kunnig och engagerad. Nya läkemedel och behandlingsmetoder gör att allt fler överlever sin sjukdom. Men det finns även minus. Köerna är ett, bristen på personal ett annat, att vården inte är jämlik ett tredje.
Att få ett cancerbesked är jobbigt nog, att få veta att man inte kan få vård inom utlovad maximal väntetid är naturligtvis än värre.
Inför valet 2014 lovade statsminister Stefan Löfven (S) tillsammans med bland andra nuvarande socialministern Lena Hallengren (S) behandling inom fyra veckor. De gjorde det på DN Debatt (17/4 2014). Det har väl gått sisådär, om man ska vara ärlig, och det ska man ju vara. Väntetiden har ökat för två av tre cancerdiagnoser med standardiserade vårdförlopp.
Köerna är problematiska, det svikna S-löftet till cancerpatienter, nuvarande och framtida, likaså. Men ett minst lika stort problem är att sjukvården inte är jämlik. Det råder ojämlikhet mellan män och kvinnor, mellan regioner och mellan välbärgade och socioekonomiskt utsatta. Det undergräver successivt förtroendet för sjukvården och i sin förlängning tilliten till hela samhällskontraktet.
För en tid sedan bad Camilla Waltersson Grönvall, socialpolitisk talesperson för Moderaterna, riksdagens utredningstjänst att sammanställa de senaste tillgängliga uppgifterna kring väntetider för några av de vanligaste cancerdiagnoserna. Tillsammans med Nicklas Sandström (M), oppositionsråd i Region Västerbotten, skrev hon sedan en debattartikel för Norran (30/1 2020).
Deras slutsats: Nedslående läsning.
Ja, det är det. Det är en nedslående läsning. Sex av tio kvinnor med bröstcancer får inte operation inom utlovad maximal väntetid. Situationen i Västerbotten är jämförbar med riket i stort. Fem av sex män med prostatacancer får inte strålbehandling inom utlovad maximal väntetid. I Västerbotten får bara en av tio män strålbehandling inom utlovad maximal väntetid.
Det är självklart inte acceptabelt. Cancersjukvården är ett haveri som måste åtgärdas.
Sedan 1970-talet har antalet cancerfall mer än fördubblats. Med hänsyn tagen till folkmängd och åldersstruktur har förekomsten av cancer ökat med cirka 40 procent. Det är en ökning som sjukvården inte klarat av att hantera. Köerna har växt. Problemen har blivit för stora för att enbart kunna hanteras och lösas av läkare och sjuksköterskor i det vardagliga arbetet.
Att politiken insett att vården och omsorgen behöver mer pengar är bra, men det räcker inte. Men det är plåster på såren, inte mycket mer. Parallellt med mer pengar behövs en diskussion kring sjukvårdens uppgift, vilka de är och hur de ska utföras, om sjukvårdens infrastruktur, organisation och resurser.
Ansvaret för det arbetet ligger ytterst hos regionpolitikerna. I Västerbottens fall hos regionrådet Peter Olofsson (S) och hans rödgröna styre. Nu är det upp till bevis.