Ett par veckor innan jul lyssnade jag på 2022 års redovisningen av Skellefteå kommuns ANDTS-undersökning. Alltså den årliga enkät som undersöker ungdomarnas relationer till bland annat alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Enkäten tar även upp frågor kring trygghet. Under presentationen varvades positiva resultat, såsom minskad traditionell rökning och användning av narkotika, med oro kring ökad användning av E-cigaretter och så kallat vitt snus. Själv väntade jag spänt på trygghetsläget.
Ur mitt perspektiv är människors trygghet en kärnuppgift för det offentliga. Samhället ska utvecklas så att det värnar den enskildes frihet och medborgarnas trygghet. Otrygghet beskär människors frihet. För mig är det centralt att ingen ska behöva vara rädd att gå till skolan/fritids, affären eller bion eller ensam hem från desamma.
Så presenterades ungdomarnas svar. Tyvärr ökar otryggheten, liksom den gjort under de senaste åren. Framför allt bland tjejer. För en historiskt sett trygg kommun som Skellefteå borde svaren orsaka rött blinkande varningslampor i stadshuset. Det gör det i alla fall hos mig. Nära hälften av tjejerna, i grundskolans årskurs 9 och årskurs 2 på gymnasiet, känner sig ofta eller alltid otrygga i centrala Skellefteå på kvällstid. Så få som 10 procent känner sig alltid helt trygga. Detta är de högsta uppmätta otrygghetssiffrorna någonsin.
Trots de dystra siffrorna har dessa frågor fått alltför lite utrymme i den lokala debatten. Märkligt kan tyckas, då tryggheten också var en av invånarnas viktigaste lokala fråga inför höstens val.
Alla politiker som vill utveckla ett tryggt Skellefteå har en hel del att fundera över. Mer går att göra. Mer måste göras.
En tidig augustikväll 2022 tog jag bilen till ett av Skellefteå kommuns kontorslokaler. Förväntansfull och lite spänd mötte jag upp socialtjänstens fältverksamhet – kommunens yttersta linje i det drogförebyggande arbetet. Efter en kort genomgång av det stundande arbetspasset åkte skyddsvästen på, vilket är ett relativt nytt arbetsplagg för medarbetarna. Det i sig säger något om samhällsutvecklingen.
Resterande kvällen, natten och tidiga morgonen kom att tillbringas på och i närheten av festivalen Summertime. Just denna kväll blev, enligt uppgift, relativt lugn tack vare rådigt samarbete mellan polis, väktare, festivalarrangör och fältverksamheten. Men ingripanden blev det likafullt. Ett antal minderåriga berusade killar och tjejer fick olika varningar samt åka hem med mamma eller pappa.
Prao-natten med fältverksamheten gav mig ytterligare insikt om att mer går att göra i det trygghetsförebyggande arbetet. Exempelvis borde det satsas på en utökning av fältverksamheten med särskild inriktning mot unga vuxna i riskzonen, där bovar och banditer ofta rekryterar kurirer och hantlangare.
Förebyggande arbete är viktigt. Men det räcker tyvärr inte. Det går inte att krama bort brottslighet och otrygghet, vilket den röda delen av politiken har en övertro till. Otrygghetsproblemen kräver både förebyggande arbete och repressiva – brottshämmande åtgärder.
Staten behöver höja straffen och tillförsäkra att det finns fler och synliga poliser. Kommunen behöver sätta upp trygghetskameror, satsa på ordningsvakter och planera samhället utifrån ett trygghetsperspektiv. Det är både med kramar och hårda nypor som tryggheten ökar.
När alla partigruppledare i kommunen nu gets möjlighet att skriva krönikor i Norran förväntar jag mig konstruktiva reflektioner kring Skellefteås trygghetsproblem. Ett Skellefteå som ska växa tryggt måste sätta just otrygghet högst på agendan.
