Att upprätthålla Sveriges frihet och att skydda landet, dess invånare och samhällsinstitutioner från yttre och inre hot är politikens allra mest grundläggande uppgift. Som liberalkonservativ sluter jag upp bakom den ideologiska uppfattningen att denna, statens hårda kärna, aldrig får vara förhandlingsbar.
Den pågående NATO-ansökan, och flera partiers omsvängning kring ett svenskt NATO-medlemskap, får ses som en del av ett välkommet uppvaknande av landets syn på omvärlden och vår försvarspolitik. Själv välkomnar jag detta. Jag förringar inte att svensk neutralitetspolitik, hur reell eller inte den må ha varit genom åren, har tjänat oss väl. Men världen har förändrats och är det något som historien har lärt oss så är det att samarbete, handel och ömsesidigt utbyte mellan länder vinner över isolering.
Jag har alltid varit en stark försvarsvän och ivrare av ett starkt svenskt försvar, om man nu får vara försvarsvän när man inte gjort värnplikten? Just detta är dock ett följden av att jag är barn av vår tid. En tid av naivitet som Sverige förhoppningsvis lämnat bakom sig.
Tänka sig. Det är ganska precis 20 år sedan vi, framför allt killar födda i mitten av 80-talet, klev på bussen på ”gamla busstationen” i Skellefteå, en kväll 2003. Målet var Pliktverkets prövningskontor i Östersund, där mönstringen väntade. Det var en buss med fällda, liggande, säten som under natten tog oss till Östersund. Få sov. Närmast fönstren var det iskallt och närmast gången kokhett. Väl på plats i Östersund placerade pliktverkets personal de flesta av oss, mig medräknat, i den så kallade utbildningsreserven. Det var få som kallades in till ”att göra lumpen”, och färre blev det. En följd av tidens syn på säkerhetsläget och försvarspolitiken.
Drygt tio år senare sitter jag på ett möte, i Bryssel, tillsammans med parlamentariker från Moderaternas systerpartier i Europa. En av dem är Sanera Kalniete, tidigare utrikesminister i Lettland och EU-kommissionär. Hon ställer sig frågande till svensk nedrustningspolitik, som administrerats av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Hon tycker att Sverige har en naiv syn på Ryssland och bristande krismedvetenhet. Rysk expansionsretorik och tilltagande aggressiva beteende var uppenbar för letterna redan då.
När jag tänker tillbaka kan jag konstatera att försvar och krisberedskap på den tiden kom långt ner på den politiska agendan, i synnerhet på regional och lokal nivå.
Nu är det drygt ett år sedan vi vaknade upp till Rysslands fullskaliga invasionskrig i Ukraina. Ett krig som vuxit fram efter år av tilltagande ryska aggressioner, krigshandlingar och direkta territoriella övertaganden i grannländer.
Vid samma tid, som krigsutbrottet i Ukraina, väckte Moderaterna i Skellefteå en rad frågor och förslag kring den lokala krisberedskapen. Svaren visade att Skellefteå kommun hade och har mycket att jobba med; allt från räddningstjänstens rekrytering till frågor om beredskapslager och livsmedelsförsörjning. Skellefteå var lika yrvaket som många andra kommunen och den lokala krisinformationen låg fortfarande och sov.
Flera av våra förslag vann politiskt gehör och engagemang. Kanske väckte vi någon. Idag är krisberedskap högst upp på den politiska agendan, på alla nivåer. Vi ska exempelvis ha extra fokus på detta inom länets kommunala samverkan. Vi har blivit mindre naiva.
Kriget i Ukraina visar att den ryska björnen aldrig sover. Förhoppningsvis kommer vi själva, och våra vänner i NATO, att påminna oss om detta nästa gång det blir tal om nedskärningar av det civila och militära försvaret samt i vår krisberedskap. Det kommer i alla fall jag att göra.