Självklart är det så att när folket har sagt sitt är det bara att acceptera läget, vilket verkar vara lättare sagt än gjort runt om i vår värld. Men att vara tyst, det behöver man inte vara. Dock har det varit väldigt tyst från mina borgerliga kollegor i kommunen. Tidigare var de duktiga och snabba med att påpeka när något var fel i riket, stod gärna i talarstolen och tog upp både det ena som det andra.
Nu är det en talande tystnad som råder. Med det kan jag inte annat än anta att de gillar vad som beslutas i den kungliga huvudstaden, att de tycker att det är bra beslut fattat av en regering utan stadsråd från norr. Att dessa beslut dessutom skulle vara bra för oss i den här regionen.
I min värld kan inget vara mer fel. På kort tid har de (regeringen med stödpartiet) verkligen visat sina rätta ansikten. Om det så handlar om det stora debaclet beträffande elstöd, ej infriade löften om mycket billigare bränsle, försvåringar att rekrytera ny arbetskraft, pausandet av den nationella prövningsplanen, minskade anslag till järnvägsunderhåll och otydliga, otroligt otydliga, besked beträffande Norrbottniabanan. Lägg där till kraftiga indragningar inom miljöområdet och ni förstår att jag är minst sagt bekymrad.
Mina bryderier rör sig således dels om den förda politiken, vilket inte är så konstigt då vi har olika uppfattningar om hur ett samhälle ska utformas, men även på grund av de utfästelser som gjordes innan valet och som sedan har hanterats minst sagt märkligt.
För som många andra redan har varit inne på; det är lätt att lova, svårare att leverera. Eller som en numera välkänd (ökänd) politiker uttryckte det hela; ”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.” Med det sagt gör det saken inte mindre problematisk, att man så lättvindigt inte håller det man lovar, eller för den skull, far med osanningar. För i förlängningen hägrar ett än större politikerförakt, något som kommer att drabba hela kåren.
Jag är helt enkelt orolig över att det kommer bli svårare att engagera människor till politiska uppdrag, ifall föraktet för våra demokratiska institutioner ökar. Och något som jag definitivt inte vill ha är en professionell kår av politiker i våra kommuner. Det jag tycker är det extra fina med den svenska modellen är just att vi har väldigt många förtroendevalda fritidspolitiker, som utan fast ersättning lägger ner mycket egen tid för att de vill vara med och påverka. Gillar verkligen tanken att många ska vara engagerade så att invånarna i teorin har nära till någon förtroendevald.
Att få förtroende från väljare är något av en ynnest, något som ska vårdas med stor omsorg. Börjar detta naggas i kanten med att väljarnas uppfattning är att politiken inte alls levererar vad som utlovas är det ett reellt hot mot demokratin. Inte heller är jag övertygad om att sakerna blir bättre av att svinga med falukorvar eller dra upp skarpa röda linjer som sedan blir en blåbrun sörja.
Till sist vill jag bara säga att det här är mina tankar och funderingar och eftersom vi lever i en demokrati, något som jag hoppas att vi alla värnar, är ni helt fria att ha totalt diametrala åsikter. Viktigast är att vi alla tycker något.