Polisbilar slogs sönder, bilar sattes i brand och självaste polishuset besköts med flera skott från ett automatvapen. Att detta skulle bli startskottet för en trend i ett flertal svenska förorter, att andelen utsatta- och sk särskilt utsatta områden skulle öka, att polisen skulle börja prata om ”no go”-zoner där man inte kunde verka utan omfattande risker för sin egen personal – var det få som på den tiden kunde eller ville förutse.
Idag har det emellertid blivit vardagligt. Idag rycker man knappt på axlarna över att det återigen brunnit i Hjällbo, Rosengård, Tensta eller Rinkeby. Det har blivit normalt, helt enkelt. Idag börjar till och med gängvåldet att normaliseras. Det skjuts och sprängs i Sverige, i en omfattning som är unik i Europa.
Om få politiker för 20 år sedan hade kunnat föreställa sig utvecklingen vad gäller förortsupploppen – var det nog än färre som förutsåg att Sverige skulle utvecklas till det land i Europa med överlägset flest dödskjutningar (BRÅ, 2021).
Det andra europeiska länder pratar om vad gäller Sverige är inte längre Ikea eller Pippi Långstrump, istället uppmärksammas våra massiva problem med segregation, utanförskap och våld. Svenska storföretag uppger att det till och med påverkar deras rekryteringsmöjligheter av utländsk spetskompetens – man drar sig för att flytta till Sverige eftersom det blivit för farligt.
När Sverigedemokraterna för 20 år sedan, ännu innan riksdagsinträdet, varnade för den förda politikens konsekvenser med upplopp i förorterna och växande segregation och kriminalitet – möttes man med hån och utfrysning.
Det är såklart lätt att anklaga den som i goda tider varnar för en orolig samhällsutveckling, för att överdriva och svartmåla. Men för att hinna åtgärda framväxande problem måste man agera snabbt och resolut. Om man inte sätter in verkningsfulla åtgärder innan problemen eskalerat blir de alltid svårare att hantera.
Idag är det få lokala partier i Skellefteå som ger trygghetsfrågor sitt nödvändiga fokus. I synnerhet nu när vi vet att gängkriminella söker nya marknader i norr.
Min förhoppning är därför att alla politiker, i alla politiska partier, tänker efter och förstår allvaret i vad som kan komma att hända även här. Inte minst på vilka konsekvenser det skulle innebära för oss, för våra barn och ungdomar.
Det kanske ändå känns otänkbart för många att delar av Skellefteå skulle kunna utvecklas med samma problembilder som vi ser i Sveriges södra förorter.
Men då kan vi fråga oss: var kommer vi att befinna oss om 20 år, om vi gör för litet idag?