Denna brist blottlades i den bredare samhällsdebatten i samband med den bestialiska överfallsvåldtäkt som ägde rum på Morö Backe i Skellefteå förra sommaren.
Med denna text vill jag i första hand uppmärksamma Luna, som blev offer för detta fruktansvärda brott. Jag anser att samhället, i ljuset av Morö Backe-fallet, har en skyldighet att förbättra det brottsförebyggande arbetet och som en del av detta förbättra informationsutbytet mellan myndigheter. Det finns också skäl att genomföra flera av de redan föreslagna skärpningarna av migrationspolitiken.
Personligen har jag en nära relation till stadsdelen Morö Backe. Under den största delen av min uppväxt bodde jag i Bureå, men de första fem åren i mitten av 80-talet var ett hus på Morö Backe min hemvist. Här åkte jag pulka i den lilla pulkabacken mellan Aprilstigen och Frostgränd, här lärde jag mig att cykla (och smet till min systers lägenhet cirka en kilometer bort) och här hade jag min första bästis. Det var en trygg plats för barn att växa upp. Precis som det ska vara.
I samma område blev Luna beklagligt nog plundrad på sin trygghet och allvarligt skadad av en gärningsman, tidigare känd för olika typer av sexuella trakasserier och påhopp. Att döma av de föräldragrupper som skapades efter överfallsvåldtäkt kan också konstateras att tryggheten i närsamhället fick sig en ordentlig törn.
I samband med rapporteringen om Morö Backe-fallet framkom det tidigt att gärningsmannen förekommit i olika utredningar. Bland annat i en polisutredning om misshandel mot en kvinna. Denna utredning hade lagts ned, men informationen hade överlämnats till socialtjänsten. Socialtjänsten hade dock inte överlämnat denna information till skolan, där gärningsmannen fanns dagligen. När jag följde upp detta, med en generell diskussion om kommunens rutiner i fullmäktige, blev svaret; vi får inte dela information mellan socialtjänsten och skolan. Sekretesslagstiftningen står i vägen.
Bakom den nuvarande lagstiftningen finns det självklart en principiell avvägning mellan den personliga integriteten och i vilket omfattning myndigheter ska få samla och vidareförmedla information om oss invånare. Med all respekt för att detta är komplicerat så är min principiella ståndpunkt att myndigheter ska kunna dela mer information med varandra. Exempelvis bör skolan få ta del av information kring elever om de förekommer i brottsutredningar som har ett straffvärde av fängelse, vilket misshandel har. Ur ett förebyggande perspektiv är viktigt att socialtjänsten och skolan samverkar. Verksamheterna har olika verktyg och för att möta elever som är på glid behöver hela verktygslådan användas.
Lunas familj har under den rättsliga processen, som följde av dådet, riktat kritik mot den sekretess som råder mellan myndigheter och har krävt en lagändring. Tillsammans med socialtjänstminister, Camilla Waltersson Grönvall (M), har jag träffat Luna och hennes familj för att samtala om detta. Nu pågår också en statlig utredning i syfte att åstadkomma förändringar av sekretesslagstiftningen.
För Luna, som har bestående skador av överfallsvåldtäkten, är en förändring i lagstiftningen en klen tröst. Men sett till den kritik som familjen framfört är mitt budskap till regeringen; se till att genomföra förändringarna. Förhoppningsvis kan detta stärka det brottsförebyggande arbetet. Ur ett brottsofferperspektiv är det sedan inte mer än rätt att dessa förändringar får bära namnet lex Luna.