Rubriken ställer frågan som alla politiker borde ställa sig, varje dag.
Jag är uppvuxen i en företagarfamilj. Och har igenom åren även haft anställningar bland annat inom Boliden Rönnskär men också ett flertal åkerier av varierande storlek. Innan jag slog in på banan med eget företagande i en rad olika bolag. Detta har gjort att jag sett flera sidor av arbetsplatser och anställningsformer. Både som arbetsgivare och arbetstagare.
Det har varit väldigt nyttigt för att få en ökad förståelse för hur olika förutsättningarna kan vara. Gemensamt för samtliga verksamheter har varit vikten av att ledningen är intresserad och lyssnar, för att kunna fatta kloka beslut.
Nu har min bana ändrat riktning in mot politiken och jag har fått förtroendet att sitta med i Skellefteå Kommunfullmäktige och Västerbottens regionfullmäktige.
Det är ingen liten omställning och ingen lätt omställning heller, det skall villigt erkännas. Men med den devisen jag försöker leva efter och den tanken jag ständigt bär med mig: Vad är det för samhälle vi lämnar efter oss till våra barn och kommande generationer? Så har jag konstaterat att det är inom politiken det finns möjlighet att i större utsträckning vara med och påverka detta.
Vad är då min bild av den stora skillnaden mellan att vara verksam inom näringslivet och det politiska klimatet i maktens korridorer?
Jo jag kan konstatera att det inte på någon arbetsplats eller inom någon verksamhet saknats så mycket förståelse som inom politiken, för hur de beslut som fattas faktiskt påverkar dem det gäller.
Istället för att lyssna på dem som besluten handlar om, så fattas många beslut över huvudet på folk. Jag tolkar det som att politiken ”vet bäst”. Det finns många fastställda kommunala visioner och strategier att gå efter och då blir det inte lika viktigt att väga in vad medborgarna, medarbetare eller andra faktiskt tycker i specifika frågor. Hur vardagen ute i samhället fungerar är sekundärt. Slogan är rådighet och mantrat är bestämmanderätt.
Jag satt nyss på ett uppstartsmöte till en av de nämnder som finns inom kommunens förvaltning. Glad och inspirerad över det nya uppdraget ställde jag frågan till ordförande hur man går tillväga för att få komma ut på besök och kanske även göra praktik i de olika verksamheter som nämnden förfogar över?
Svaret var att: ”-vill vi ha möte med verksamheterna så kommer verksamheterna till oss och håller en föredragning. ”
Precis det här är ett exempel på exakt det jag menar på är en av bristerna och roten till att det finns sådan distans mellan politiken och det övriga. Med inställningen att verksamheterna ska besöka politiken.
Jag tycker det skall vara precis tvärtom, vi som förtroendevalda politiker ska försöka vara ute så mycket som möjligt. Om vi skall fatta kloka beslut så måste vi också befinna oss ute i verksamheter, ta del av hur man jobbar i vardagen. Få input ”direkt från golvet”. Men även besöka äldre, sjuka, svaga, barn, ungdomar och andra som inte kan göra sin röst hörd i politiken. Men som berörs av de beslut som fattas.
Vi måste ha en god insikt i hur de beslut vi fattar påverkar andra.
Många är det inom den politiska sfären som tyvärr aldrig, nästan aldrig eller allt för länge sedan haft ett ”vanligt arbete” att gå till. Eller för den delen drivit eget företag med anställda. Jag tror tyvärr att det är en av grunderna till att det ser ut som det gör.
Jag uppmuntrar fler att engagera sig politiskt, oavsett vilket parti man sympatiserar med. Skall vi bygga ett starkt och tryggt Skellefteå så måste vi börja med lyhördhet, insikt och förståelse.
Per Boström (KD), gruppledare