Eftersom jag tillhör de vuxna måste jag erkänna att jag har väldigt svårt att hantera det faktum att vi och ena sidan vill att barn och unga ska prata vänligt med varandra, inte kalla varandra med nedvärderande ord och så vidare, och att det sedan finns superpopulära artister som sprider motsatta budskap. En av de mer omtalade just nu är en kvinnlig artist som framför manligt skrivna låtar (som gör att upphovsmännen kan skratta hela vägen till banken) om både det ena som det andra.
Eller för den delen att och ena sidan jobbar vi inom kommunen hårt och målmedvetet med att försöka begränsa spridningen av olika narkotiska preparat, för att ingen ska hamna i olika former av beroende, utanförskap eller i andra trassliga situationer. Samtidigt förskönas det hela av många olika populärkulturella inslag eller det faktum att vissa politiska ungdomsförbund, nu senast CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund, går ut med: att släppa knarket fritt. Om inte annat så kan ju någon fri företagare tjäna en slant på detta.
Visst, men vem är det som ska stå för kostnaden? Individen eller samhället, i form av olika insatser som ökar sjukvårdskostnader med mera, plus allt annat elände det kan föra med sig?
Helt ärligt känner jag mig numera lite som Don Quijote och hans väderkvarnar.
Med det sagt har jag alltid vurmat för att människan är fri och ska agera utifrån gemensamt fastlagda ramar. Men det är en sanning med modifikation, för alltid finns det någon som vill styra oss på något sätt. Budskap, både synliga och mer eller mindre osynliga finns överallt runt omkring oss. Subtila och svåra att tränga igenom.
Tanken hägrar om att det måste finnas ett samband mellan påverkan och varför Tidöpartierna valde att lägga ner den statliga utredningen; Åtgärder mot otillåten påverkan och korruption, men det får andra fundera kring.
Känner mig, i vilket fall som helst, nästan som en moralpolis fastän det aldrig har varit min ambition. Naiv som jag är vill jag endast att alla ska vara trygga och stolta med sig själva, eller som jag har sagt med glimten i ögat, skämtsamt, till många ungdomar genom åren (långt innan ordet fick den innebörd det har idag), ”hamna inte i nåt’ gäng.”