För näringsidkare och fastighetsägare har Skellefteås snabba tillväxt självklart varit bra. Det gäller allt från små- till storföretagare till fastighetsbolag och enskilda villaägare. Alla har vi märkt av hur ökad efterfrågan bidragit till stora pris- och värdeökningar på fastigheter.
För den breda medelklassen har det också gått bra. För många har arbetsmarknaden aldrig varit bättre. Karriärsutvecklingen och lönelyftet har aldrig legat närmare än vad det gör nu. Och trots konjunkturen har vi inte sett massiva varsel på den lokala arbetsmarknaden.
Så det är sant att det går bra för Skellefteå. Men med det konstaterat…
I början av året kunde vi i SVT lära oss att hemlösheten i Skellefteå aldrig varit så hög som den är nu. Det kommer som ett resultat av att bostadsmarknaden blivit allt mer ansträngd och antalet socialt utsatta ökat. Bara hos Skebo står över 40 000 personer i bostadskö.
Vi läser om hur hundratals anställda saknas inom vård- och omsorg. Om hur kvinnor som jobbat inom vården i över 20 år väljer att säga upp sig eftersom situationen ”blivit ohållbar”. Om hur personal som under lång tid arbetat under effektiviseringskrav får nog av en arbetsmiljö som aldrig verkar bli bättre.
Vi hör om förskolor där behörig personal försvinner och personalläget blir allt mer ansträngt. Om hur barngrupperna växer och om hur vissa familjer måste pendla flera mil till närmaste förskoleplats.
Och ovan är bara ett fåtal exempel på relevanta problem som verkar existera samtidigt som allt, som bekant, är bättre än någonsin.
Det politiska fokuset ligger på tillväxt. Det är nog förklaringen till att vi hör politiker prata mer om lyftkranar och industrietableringar än om massuppsägningar inom vården. Det är såklart roligare att prata om myntets framsida än om myntets baksida.
Men det finns ofta ett värde i att vara självkritisk. De allra flesta av oss står bakom större investeringar för att möta tillväxten och framtidens utmaningar. Men investeringar för framtiden ska inte enbart handla om sten, tegel och trä. Det måste handla om människor också.
Jag tror inte att den utmattade undersköterskan eller den trötta förskoleläraren bryr sig mer om spektakulära investeringar i infrastruktur än vad de bryr sig om den egna arbetsmiljön.
Och även om det säkert är roligare att prata om tågbanor, kulturhus och broar är faktiskt satsningar på personalen inom välfärdsområdet en minst lika nödvändig investering.
Sammanfattningsvis menar jag alltså inte att majoriteten har fel när de säger att det går bra för Skellefteå. Det går på många sätt väldigt bra.
Men hela Skellefteå måste få känna att det går bra. Det ska givetvis inkludera de som har det sämre ställt såväl som personalen på golvet, som inte bara jobbat sig igenom en pandemi, men som också har rätt till skälig del av framgångarna.
Rättelse: När texten publicerades fanns det även med en byline från Leo Wikberg, som handlägger gästkrönikorna. Det såg därför ut som att han var en av medförfattarna till krönikan. Norran vill förtydliga att hans byline hade hamnat där av misstag. Samtliga gästkrönikor är skrivna av lokala politiker och åsikterna i texterna är respektive politikers åsikter.