Mycket har hänt i Skellefteå sedan dess. I oktober 2017 valde Northvolt Skellefteå som etableringsort för sin stora batterifabrik. Ett flertal etableringar har följt efter. Bostäderna och invånarna har blivit fler. Skellefteå växer. Men hur gick det med sjukvården?
Förvisso återöppnades öron-näsa-hals-mottagningen 2021, efter en långdragen politisk kamp. Men mycket av läget i Skellefteås hälso- och sjukvård har inte blivit bättre, särskilt i relation till att sjukvården ska klara av att möta behoven i ett växande Skellefteå.
På hälsocentralerna står distriktsläkarrummen tomma, eller som bäst tittar en hyrläkare in då och då. Från lasarettet hörs vårdpersonalens rop på hjälp, hos Barn- och ungdomspsykiatrin möts barn med dåligt mående och oroliga föräldrar av en skylt; var god dröj några år, och till tandvården får knappt barnen komma längre. Vårdpersonal har lämnat de yrke som de har utbildat sig till och det har varit svårt att rekrytera ny personal. Många vittnar om en tuff arbetsmiljö och känner frustration över att beslut om verksamheten tas långt bort från golvet.
Redan 2017 valde den S-ledda politiska majoriteten i regionen att flytta än mer beslutsfattande över vården, från Skellefteå till Umeå. Då infördes de så kallade länsklinikerna. Personalen på Skellefteå lasarett varnade för att beslutsvägarna skulle bli längre och att mindre av de lokala behoven skulle hörsammas. Liknande beslut har tagits för primärvården – hälsocentralerna – och för tandvården. Att vårdpersonalen, inom olika verksamheter, känner frustration över långa beslutsvägar är därför inte så konstigt. Det är ju medveten politik som ligger bakom. Men den ter sig inte så lyckosam.
Samtidigt som mer beslut flyttats till Umeå har också den centrala byråkratin växt. Anställningstakten av administratörer har varit högre än exempelvis sjuksköterskor.
När jag 2021 blev inbjuden till förlossningen och kvinnokliniken möttes jag av en engagerad personalgrupp, men undermåliga lokaler. Här beskrevs hur toaletter svämmar över, hur bajsvatten rinner ut på golven och att det förekom blodmaskar i vissa mottagningsrum. Långt ifrån den hygieniska miljö man förväntar sig av ett sjukhus och ett uttryck för en långvarig politisk försummelse.
Detta blev också en stor nyhet i media och för oss i oppositionen, trots att personalen under lång tid påtalat bristerna till ledningen. Ett exempel där fjärrstyrningen från Umeå inte intresserat sig för behoven av investeringar i Skellefteå lasarett.
Ett växande Skellefteå kräver investeringar i lasarettet och den norra länsdelens hälso- och sjukvård. En misskött ekonomisk politik hotar dock investeringarna. Regionen blöder ekonomiskt, vilket riskerar att skjuta fram investeringar i sjukhuset. Det ligger också i farans riktning att majoriteten tar till sitt vanliga verktyg, höjd skatt, vilket inte har löst problemen historiskt och minskar Västerbottens attraktivitet för inflyttning.
Nu kan jag tänka mig att många läsare frågar: vad skulle du ha gjort då? Ja, uppgiften är inte lätt, men jag tror att vi kan lösa mycket i Skellefteå. Jag skulle börja med att prioritera vården framför annat. Jag skulle dra ner på centralbyråkratin i Umeå och satsa den på vårdpersonal, med lokalt beslutsfattande, i Skellefteå. Jag skulle ge hälsocentralerna och tandvården rimligare uppdrag och välkomna fler vårdaktörer, som vill etablera sig i Skellefteå. Jag skulle också prioritera hårt för att investeringarna i lasarettet ska bli av.
Jag erkänner, detta kommer inte att lösa allt, men det är i alla fall en bra början om man har ambitionen att ett växande Skellefteå förtjänar en god och tillgänglig hälso- och sjukvård.