Kommunfullmäktige i Skellefteå har bestämt att Skellefteå kommuns nya befolkningsmål ska vara 90 000 invånare senast 2030. Det ambitiösa målet påverkar givetvis kommunens investeringar, som därav måste innebära fler bostäder och förändrad infrastruktur.
Men trots att det nu ska byggas mer än aldrig förr pratar vi försvinnande lite om hur samhället ska byggas och hur det ska se ut. Jag och mitt parti har i princip varit ensamma om att betona vikten av att bygga med utgångspunkt i vilka miljöer invånarna eftersträvar.
Men vid de tillfällen som Sverigedemokraterna lyft betydelsen av arkitektur har andra partier slagit dövörat till. När vi föreslog att kommunen skulle anta en arkitekturpolicy, för att ha någon sorts grundläggande plan för sammanhanget, blev mottagandet ungefär lika svalt.
Trots att stadsbilden alltså förväntas att grundligt förändras är det ointressant för breda lager av lokalpolitiken att lyfta frågan om var det i slutändan ska leda. Det förbryllar mig, inte minst med hänsyn till hur viktig arkitekturen egentligen är för vårt välmående.
Det finns många studier som visar att den omgivande arkitekturen påverkar vårt välmående och därav är en väsentlig del av en god livsmiljö. Omgivande byggnader som upplevs vackra, estetiskt tilltalande och stimulerande föredras framför det kala, fyrkantiga och intetsägande.
Personligen är jag helt övertygad om att en del av de problem som uppstått i storstädernas omgivande miljonprogramsbostäder, åtminstone delvis, beror på de otroligt understimulerande och fyrkantiga betongmiljöer de utformats som.
Vidare är det också förvånansvärt att kommunens invånare inte i högre grad blir tillfrågade kring den lokala arkitekturen. Stadens utformning ska inte vara en fråga som ägs av en enskild eller någon hajpad arkitektbyrå från Södermalm. Själv ser jag det som en självklarhet att de som bor i kommunen ska äga utformningen av sin egen offentliga miljö.
Idag skissar moderna arkitekturbolag, i synnerhet på uppdrag av det offentliga, på hus som för en lekman knappt går att skilja från ett annat. De livfulla och estetiskt varierade detaljerna som förr skiljde en vacker byggnad från ett vanligt bullerplank får stå tillbaka. Det ska vara ”modernt” och ”hållbart”. Det ska vara trendigt.
Tydligt är att det finns en klar diskrepans mellan hur moderna arkitekter och ledande politiker verkar anse att hus ska se ut, i jämförelse med befolkningen i stort. Jag tror att det är sant även för Skellefteå. Hur många av oss tycker till exempel att de senaste, kommunalt finansierade nybyggnationerna blivit vackra? Och att rätt väg framåt är att fortsätta förtäta centrumkärnan, på bekostnad av både parkeringsplatser och grönytor?
Jag skulle vilja se att politiken tog större hänsyn till arkitekturens betydelse, och kommuninvånarnas åsikter om detsamma. Det gäller i synnerhet frågor om stadsomvandling och stadens utformning, eftersom vi kommer att dras med konsekvenserna över en lång tid framöver.
Rimligt vore att skapa goda förutsättningar för invånarna i Skellefteå att tycka till, och därmed få ett inflytande över sin egen omgivning. Jag är säker på att Skellefteborna skulle välja en inriktning mot vackrare och mer estetiskt tilltalande arkitektur om möjligheten fanns.
Den folkliga förankringen skulle inte bara göra stadens utformning mer demokratisk, den skulle också borga för en utveckling som åtminstone de flesta av oss kan stå bakom.
Och om invånarna i allmänhet får som de vill, så är jag säker på att vi också bygger betydligt vackrare än vad vi gör idag.