Gör det möjligt att leva och bo på landsbygden.
Punkt 23 i januariöverenskommelsen är knappast perfekt formulerad – men ändå rätt ambitiös. De statliga servicekontoren ska bli fler och möjligheterna till strandnära byggande ska förbättras. Till och med förbättrat vägunderhåll är med på ett hörn.
Avsnittet hör till ett av de bättre i januariöverenskommelsen. Levnadsvillkoren på den svenska landsbygden har länge varit politiskt ointressanta, trots att de stadigt blivit sämre. Både uppmärksamhet och konkreta förslag – merparten med ursprung i Centerpartiet – är välbehövligt.
Men det märks att Centerpartiet här och där stöter på motstånd i regeringskorridorerna.
Många reformer, exempelvis det mildrade strandskyddet, är försedda med brasklappar som ska förhindra alltför stora förändringar.
I de flesta fall är det Miljöpartiet som spjärnar emot, och resultatet kan ibland bli direkt komiskt. Som i somras när det meddelades att regeringen sänkte och höjde bensinskatten på samma gång.
Centerpartiet och Miljöpartiet kunde helt enkelt inte komma överens, så miljöpartisterna fick som de ville: den automatiska överindexeringen av bensinskatten återinfördes. För att sedan kompenseras av en tillfällig skattesänkning, beställd av Centerpartiet. Status quo, fast med några omständliga omvägar (Dagens Nyheter 10/9 2019).
Möjligen en kreativ kompromiss, men knappast en långsiktig lösning på en fråga där två samarbetspartier är varandras motpoler.
Sådana finns det fler av. De senaste åren har exempelvis landets skogsägare med rätta varnat för att politiker, myndigheter, lagar och regler urholkar äganderätten och möjligheterna att bruka sin skog. Miljöpartiet lyssnar å sin sida helst på miljöintressen som vill skydda mer skog från brukande.
I januariöverenskommelsen görs försök att överbrygga klyftan. Tonen är försonande och förslagen många. Äganderätten och rättssäkerheten ska stärkas. Myndigheterna ska reda ut den polariserade frågan om hur mycket skog som egentligen är skyddad.
Svårare blir det när de ibland fluffiga löftena ska omsättas i handling och kräver politisk prioritering. Utredningen för översynen av artskyddsförordningen har till exempel inte kunnat tillsättas eftersom Centerpartiet och Miljöpartiet inte kommer överens. I januariöverenskommelsen står det att anslagen för ersättningar till skogsägare som fått avverkningsstopp ”ska vara tillräckliga”.
Det är lätt att säga tills pengarna – lågt räknat tiotals miljarder kronor – ska fram.
I juli ska en utredning som tittar på några av frågorna på skogsområdet vara färdig. Kanske kan den gjuta olja på vågorna i enstaka frågor.
Ingen bör dock räkna med att de djupare konfliktlinjerna i skogspolitiken går att lösa med kreativa kompromisser. Mer troligt är att alla svårare frågor skjuts på en obestämd framtid, och att skogsägare får leva vidare med stor osäkerhet. Med alla fördelar som januariöverenskommelsen har på landsbygdsområdet är detta något som trots allt är svårt att svälja.
Joakim Broman