Stress och depression är den vanligaste orsaken till att folk i Sverige blir långtidssjukskrivna.
Enligt AFA Försäkring toppar psykiska orsaker sjukskrivningsstatistiken i samtliga län. Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD uppskattar de rent ekonomiska kostnaderna till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP.
Och det var innan coronakrisen slog till.
Hur det blir nu, under själva pandemin, eller efteråt, när samhället återgår till någon form av normaltillstånd, går det bara att ha mer eller mindre kvalificerade gissningar på.
Hjälplinjer och hjälporganisationer upplever att fler mår psykiskt dåligt. Prästen och krönikören Hans Marklund berättade till exempel i måndagens (11/5 2020) krönika i Norran att antalet kontakter via telefon och chatt har till Jourhavande präst har ökat med cirka 50 procent.
Låt oss generalisera en smula: Det var de tidiga människornas förmåga att samarbeta i olika former som gjorde att vi vann evolutionsracet. I grund och botten är människan skapt för samarbete – inte egoism. Vi är ett flockdjur, vi behöver kommunicera med varandra, vi behöver fysisk kontakt och närhet. Allt detta har coronapandemin försvårat, i vissa fall förhindrat.
Det finns mycket att oroa sig över i tider som dessa. Risken att förlora jobbet, att förlora någon som är en när och kär, att ens företag går omkull. Oro föder stress och stress föder psykisk ohälsa. Klarar vi inte av att hantera alla hot, all rädsla och frustration, finns det en risk att vi så småningom utvecklar panikångest och depression.
Det finns väldigt få, om ens någon grupp, som inte påverkats av coronapandemin. Att försöka sig på någon rangordning från mest till minst påverkade låter sig helt enkelt inte göras. Men många i någon av riskgrupperna, inte minst de äldre, har haft det tufft i sin av myndigheterna rekommenderade självisolering. Inga besök, maten har ställts i påsar utanför dörren.
Den sociala isoleringen tär på psyket.
I en debattartikel i Aftonbladet (5/4 2020) varnar Suicide Zero, en organisationen som arbetar för att minska antalet självmord, att coronakrisen kan leda till att fler tar livet av sig.
Rickard Bracken är generalsekreterare. Så här skriver han bland annat i debattartikeln: ”Erfarenheter från tidigare kriser visar att antalet självmord riskerar att stiga då fler plötsligt drabbas av livsomställningar som arbetslöshet, varsel, isolering och förlust av närstående – samtliga allvarliga riskfaktorer för självmord.”
Framför allt är det viktigt att alla som drabbas, på ett eller annat sätt, inte bara blir en siffra i statistiken. Bakom varje tragedi döljer sig ett större eller mindre antal människor. Det är viktigt att de också lyfta fram, att de får den hjälp de behöver för att klara av att bearbeta traumat. Att kommuner och regioner har beredskap för att kunna hantera den psykiska ohälsan.
Region Västerbotten har inte rykte om sig om att ha korta vårdköer till psykiatrin, framför allt inte till barn- och ungdomspsykiatrin. Men om hjälpen uteblir, eller dröjer för länge, riskerar inte bara de som drabbats, utan även deras anhöriga och samhället i stort.
Självklart är det viktigt att med alla till buds stående medel bekämpa smittan och förhindra smittspridning. Men det är också viktigt att inte glömma bort att pandemin även påverkar människor psykiskt. Glömmer kommuner och regioner bort det är risken stor att vi står inför ytterligare en farsot, den här gången med psykiska förtecken.