Vilhelmina ett glesbygdens drogcenter eller knappast värre än någon annanstans?
Meningarna går isär. Men det går inte att värja sig mot grym fakta: Vilhelminas invånare har lidit mycket av förluster och saknad de senaste åren.
Återigen skakas Vilhelmina av drogrelaterade dödsfall. Två unga män har avlidit, i tät följd, efter överdoser av ett okänt preparat. I närtid har ytterligare två män avlidit efter överdoser.
Polisen misstänker att samma preparat som orsakade två unga mäns död i Vilhelmina i början av november även figurerat vid minst fem fall av överdoser i Umeå – dock utan dödlig utgång.
En barndomsvän till en av de som avlidit menar i Aftonbladet (9/11 2019) att det är lika lätt att få tag på droger i Vilhelmina som det är att köpa mjölk i affären ”om man känner rätt folk”.
Men professionen håller inte med. Anna Enebjörk, samordnare mot droger i Vilhelmina kommun, sa nyligen till SR Västerbotten (7/11 2019) att känslan är förståelig i skuggan av de tragiska dödsfallen. Men:
– Vi som jobbar med förebyggande insatser delar kanske inte riktigt den uppfattningen.
Ett av problemen med narkotikan handlar om tillgång och en motsägelsefull lagstiftning: Den digitala marknadens utbud matchas förvisso av en stor efterfrågan, men inte av juridiken.
Att en person beställer hem narkotiska preparat under eget namn, till sin egen hemadress, innebär inte att polisen kan agera mot enskilda drogbeställare och försäljare. Vem som helst kan ju beställa vad som helst till vem som helst – går det att hävda.
Ett annat problem handlar om att en kommun av Vilhelminas storlek inte har de kommunalekonomiska musklerna som behövs för att kunna hantera en situation som av många uppfattas ha spårat ur. Inte heller andra myndigheter mäktar med den utmaningen:
– Förutsättningarna skiljer sig såklart åt mellan land och stad, sa Länsstyrelsens samordnare Anna-Karin Waenerlund i onsdags till SVT Nyheter Västerbotten angående polisens förutsättningar.
Dödsfallen i Vilhelmina är en väckarklocka. Det är dock att göra de avlidnas anhöriga en stor otjänst att relegera narkotikaproblematiken till en ren polisiär fråga.
Uppenbart är att en av liberalismens få negativa avkrokar, den så kallade drogliberalismen, har slagit rot i ett visst segment av Vilhelminas och inlandets befolkning. Hur många eller hur spridningen ser ut är svårt att säga. Vittnesmålen från de som säger sig veta bör bäst behandlas som ögonblicksbilder och partsinlagor.
Därför är det bästa att arbeta förebyggande, brett och intensivt, inte bara vad gäller drogprevention utan även gällande psykisk ohälsa, arbetsmarknadspolitik och social och ekonomisk jämställdhet. Den som har framtidshopp och lovande utsikter har också större avstånd till att försätta sig själv och andra i en livsfarlig situation.
Det mänskliga lidandet i Vilhelmina kräver betydligt mer långsiktiga och medmänskliga insatser än vad blåljus och svarta rubriker om drogmörker förmår erbjuda.
Csaba Bene Perlenberg