Filmproducenten Harvey Weinstein dömdes nyligen till 23 års fängelse för våldtäkt och sexuella övergrepp.
Samtidigt som medierna började fyllas med coronarapportering kom en annan viktig nyhet. En som många längtat efter i över två år, men som nu hamnade lite under radarn.
Filmproducenten Harvey Weinstein dömdes i början av mars av en domstol i New York till 23 års fängelse för våldtäkt och sexuella övergrepp (Aftonbladet 11/3 2020).
Det var efter att New York Times och The New Yorker hösten 2017 publicerat artiklar, som tog upp att Weinstein under mycket lång tid utnyttjat, trakasserat och förgripit sig sexuellt på kvinnor inom filmbranschen, som #metoo-rörelsen tog fart på allvar och spreds som en löpeld över världen via sociala medier.
Harvey Weinstein blev sinnebilden för alla de män som i kraft av sitt kön och sin maktposition behandlar kvinnor som förbrukningsvaror.
Att han nu döms har ett starkt symbolvärde. Skådespelerskan Rose McGowan, som är ett av Weinsteins offer, skrev på Twitter, efter att rätten meddelat sitt utslag, att detta är ”Början på rättvisa. Det kommer mera, mina systrar. I dag är en viktig dag och ett stort steg framåt i vårt gemensamma läkande.”
Sverige var ett av de länder där #metoo fick starkast fäste. Kvinnor från en rad yrkeskategorier gick samman och satte ned foten en gång för alla, och markerade mot könsdiskriminering och sexuella övergrepp.
Just då, runt årsskiftet 2017/2018, upplevde många det som skedde som en revolution. Det fanns en djup övertygelse om att samhället aldrig mer skulle bli detsamma efter #metoo.
Och rörelsen fick en del reella effekter.
En kartläggning som Sveriges Radios Ekoredaktion gjorde, ett år efter det att #metoo tagit fart, visade bland annat att det i ett relativt stort antal domar 2018 rörande sexuella övergrepp fanns en #metoo-effekt.
Tack vare att vuxna, kända kvinnor, förebilder, gick ut och berättade öppet om vad de varit med om vågade många andra kvinnor anmäla, vilket ledde till att våldtäktsmän som annars inte hamnat inför rätten nu blev dömda. Det kan inte sägas vara annat än oerhört positivt, och i de fallen har #metoo varit en ovärderlig kraft i samhället.
Samtidigt fanns det också relativt tidigt kritik mot den fartblindhet som uppstod. I jakten på ”Weinstein-män” blandades allvarliga brottsliga handlingar med allmänt skitstövelbeteende och anklagelser som senare visade sig sakna grund hej vilt i såväl sociala som traditionella medier.
#metoo har också upplevt en backlash när kvinnor som tidigt blev viktiga inom rörelsen dömts för förtal. Det är framförallt den typen av rapportering som synts under de senaste åren.
Kanske kan Weinsteindomen, om och när den uppmärksammas på bredare front, återföra fokuset till det vi aldrig borde sluta prata om: att kvinnor fortfarande alltför ofta objektifieras och utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp.
Kriget är långtifrån vunnet och inte minst i de sociala medier som den yngre generationen är så förtjusta i, som Instagram, Snapchat och Tiktok, frodas ofta en misogyn kultur.
Det skulle behövas en andra generationens #metoo för att stävja det, och förhoppningsvis har Rose McGowan rätt – det kommer mera.
Malin Lernfelt