I tider som dessa, med regeringskris, coronapandemi och it-attacker, gäller det att hitta lite glädjeämnen.

Semestertider är ett, den gröna omställningen, där Sverige är på väg att bli världsledande, ett annat.

Men den gröna omställningen är långtifrån problemfri. Den kräver kopiösa mängder el. Statliga LKAB:s satsning på järnsvamp och H2 Green Steels fossilfria stål beräknas tillsammans behöva 70 TWh elenergi, det vill säga 70 miljarder kilowattimmar.

Hur mycket 70 TWh egentligen är behöver sin förklaring. Det motsvarar ungefär hälften av Sveriges årliga elförbrukning. Vilken i sin tur behöver sin förklaring. Med 70 TWh kan 3,5 miljoner villor förses med el under ett helt år.

3,5 miljoner villor. Tanken svindlar.

Men det räcker inte med det. Batterifabriken Northvolt beräknas behöva 2 TWh elenergi och Hybrit i Luleå 15.

I Sverige produceras det under ett normalår 140–160 TWh elenergi. LKAB, H2 Green Steel, Hybrit och Northvolt skulle enligt beräkningar sluka 87 av dessa. Då blir den stora frågan: Hur ska Sverige klara av sin framtida elförsörjning?

Det går att spara en del, det går att öka effektiviteten i befintliga vattenkraftverk, men inte mycket mer än på marginalen. Det går att modernisera och därmed förlänga livslängden på de kvarvarande kärnkraftverken. I stället avvecklas de i en alltför snabb takt.

Många hoppas på smarta kylskåp, tvättmaskiner och robotdammsugare. Vitvaror som startar när energiförbrukningen är låg, för att stänga av sig själva när den är hög. Alla behöver till exempel inte sätta igång diskmaskinen när man kommer hem från jobbet.

Det skulle kunna kapa förbrukningstopparna. Men att byta ut hela den svenska ”vitvaruflottan” är ett projekt över decennioer.

Mikael Odenberg, generaldirektörer för Svenska kraftnät, menar att ny, storskalig kärnkraft inte är att tänka på. Det kostar helt enkelt mer än vad det smakar. Men det är också som han konstaterade på ett webbinarium, arrangerat av Vänsterpressföreningen: Vi vet inte hur kärnkraftstekniken ser ut om några år.

I början av året presenterade generaldirektörerna för Naturvårdsverket och Energimyndigheten en gemensam nationell strategi för en hållbar vindkraftsutbyggnad. Enligt den ska vindkraften fyrfaldigas fram till 2040.

En målsättning som inte ser ut att räcka till.

Precis som kärnkraftstekniken utvecklas vindkrafttekniken i svindlande fart. Dagens vindkraftverk producerar mer än gårdagens. De blir större och större, och tar därmed alltmer mark i anspråk. I Blåbergsliden utanför Burträsk byggs 200 meter höga ”vindsnurror”.

Det är här någonstans som klimatambitionen och målet om 100 procent förnybar elproduktion till 2040 stöter på patrull.

Alla är inte glada över att få en vindkraftspark, eller ett 200 meter högt vindkraftsverk, som närmaste granne.

Det har hållits kommunala folkomröstningar. Bland annat Orsa och Skinnskatteberg har utnyttjat det kommunala vetot. Många är för vindkraft, men bara om den sker någon annanstans.

Det här är sammantaget en situation som kräver både eftertanke och samarbete, nytänkande och breda insatser.

En gång i tiden var det rätt enkelt. Vattenkraften försåg norra Sverige med el, kärnkraften den södra. Elen förbrukades till stora delar där den producerades. Det var ett extremt stabilt system – tillika ett av världens renaste. Elförsörjningen gcik att lita på.

Nu är situationen annorlunda. I takt med att kärnkraften avvecklats i söder har behovet av el från norr ökat. El som norr i framtiden själv kommer att behöva. Om den epokgörande gröna omställningen ska kunna förverkligas.

Det logiska är självklart att elen produceras där den konsumeras. En och annan vindkraftspark i Stockholms skärgård, på Västkusten, längs den skånska sydkusten. Med brasklappen att vindkraft ska byggas där tillgången på vind är stor.

Södra och mellersta Sverige måste med andra ord i betydligt större utsträckning än i dag ta ansvar för sin egen elförsörjning.

Region Norrbotten har till exempel varnat för att dagens elöverskott redan inom fem–sex år kan vara ett minne blott.

Det är bra med högt ställda mål, som är någorlunda realistiska.

Så vad nästa regering behöver göra är att tända flitens lampor i arbetsrummen i Rosenbad.

Om energiförbrukningen i dagsläget ökar snabbare än vad många räknat med, kommer den att explodera när industrisatsningarna i norr är igång. Och då är det så dags.

Det är någonting som nästa regering har att förhålla sig till. Och måste lösa. För Sveriges och för klimatets skull.

Och där lär kärnkraften komma in, på ett eller annat sätt.

Ideologiska kärnkraftslåsningar får inte stoppa den gröna omställningen.

Det om något hade varit en ödets nyck.