Anders K Gustafsson, kulturredaktör på Falu-Kuriren, vill inte i sin egenskap av jägare bli indragen som frontsoldat i kulturkriget.
Det skriver han i en essä om hur jakt och skytte allt mer kommit att bli politiserade frågor.
Bland annat eftersom de lyfts fram av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (Nerikes Allehanda 9/2 2022).
Det står dock inte alldeles klart på vilket sätt han menar att jägarna görs till tillhyggen i kulturkriget. Att Kristdemokraterna använder sig av USA-importerade begrepp som ”hjärtlandet” är inget vidare bevis.
Och att högerdebattörer lyfter fram problem som drabbar jägare är som Anders K Gustafsson själv säger bra: ”Att kritisera försämringar av jakttider, oproportionerliga polisinsatser, långa handläggningstider för vapenlicenser, den märkliga ändringen av jägarnas allmänna uppdrag för viltvård (som jägarna finansierar), konstiga vapenlagar, som knappast påverkar tillgången för kriminella, och liknande är viktigt och legitimt.”
Detta är det centrala i sammanhanget. De senaste åren har synen på jakt och skytte förändrats på sina håll i svensk politik, och kanske särskilt inom Socialdemokraterna som en gång var mycket starka bland jägare och inom skytterörelsen.
Sedan Löfven-regeringen tillträdde har jägare och sportskyttar drabbats av gradvisa försämringar i lagstiftning, myndighetshantering och i politisk reglering.
Häromveckan kom nyheten att EU-kommissionen kommer att stämma Sverige på grund av att vi inte implementerat EU:s vapendirektiv (Sveriges Television 9/2 2022).
Men anledningen till att riksdagen upprepade gånger fällt regeringens förslag är att den försökt smyga in ytterligare regleringar – som exempelvis licenskrav på magasin – som inte krävs i EU-direktivet, och som skulle krångla till vardagen ytterligare för vapenägare.
Riksdagsmajoriteten har krävt en implementering på miniminivå, men regeringen har vägrat och i stället lagt fram mer eller mindre samma förslag fyra gånger.
Sedan skyller justitieminister Morgan Johansson (S) på oppositionen och pratar om terrorbrott och gängkriminella, trots att frågan rör helt vanliga och lagliga jaktvapen.
Tonläget är ett annat än inför valrörelsen 2018 då Socialdemokraterna lovade att inte försämra situationen för jägare.
De förenklingar som utlovats, exempelvis licensbefriade ljuddämpare, har samtidigt gått upp i rök.
Det illustrerar den politiska förflyttningen. Men jakten möter också motstånd på myndighetssidan.
Runt om i Sverige stängs skjutbanor eftersom polisen inte hinner med att inspektera säkerheten, eller har gjort egna tolkningar av säkerhetskraven. Handläggningstiderna för vapenlicenser – ett rutinärende för ostraffade jägare – räknas i månader och innebär att nya jägare helt kan missa jaktsäsongen sitt första år.
Polisens rättsavdelning driver otaliga rättsfall mot jägare som vill ha licens på vapen som Naturvårdsverket godkänt för jakt.
Regeringens och myndigheternas motarbetande av jägare och sportskyttar är reellt, och sett till de senaste årens förslag uppenbart stegrande. Det behöver både oppositionspartier och jägarkåren stå upp emot i stället för att avfärda det som en del av ett kulturkrig.