Man kan skratta åt eländet.

Gamla farbröder (företrädesvis) som med stapplande steg klättrar omkring på hustaken, jagandes någon form av mobiltäckning.

Men det är ingenting att skratta åt.

Gamla farbröder kan ramla ner från hustak. Företagare i behov av mobiltäckning för sin verksamhet riskerar att gå miste om ordrar.

Men flytta då, säger Telia, som till nästan 40 procent ägs av svenska staten.

Nej, det säger de inte. Däremot säger Magnus Limås, pressansvarig på Telia: ”Vi är medvetna om klagomålen och tar med oss de här synpunkterna, men vi tänker inte bygga några fler master kring Bjuröklubb i framtiden” (SVT Västerbotten 28/4 2021).

Sak samma. Alltså: Vill ni ha mobiltäckning så får ni flytta.

Striden mellan boende i området kring Bjuröklubb och nästan halvstatliga Telia är inte ny. Den har pågått i många år.

Det har skrivits skrivelser, ringts telefonsamtal (där mobiltäckningen är bättre), agerats och protesterats.

Men Telia har inga planer på att göra några investeringar för att förbättra mobiltäckningen.

Nu ska det till Telias försvar sägas att mobiltäckning är ingen mänsklig rättighet, det är inte ens en rättighet. Å andra sidan kan en sådan vara bra att ha. Inte minst nu när Bjuröklubb laddar för årets turistsäsong.

Bjuröklubb är med sina 30 000 ”turister” ett av Skellefteås mest besökta utflyktsmål. När besökarna strömmar till i sådan mängd är det upplagt för olyckor. Stora som små. Och då kan det vara bra att kunna slå larm utan att behöva leta mobiltäckning.

Konfliktytorna i samhället har accentuerats. Stad mot land, norr mot söder, fattig mot rik.

Nu ska det sägas till nästan halvstatliga Telias försvar att investeringar för att förbättra mobiltäckningen i området kring Bjuröklubb knappast är någon kassasuccé. Samtidigt som det finns sådant som inte borde räknas i kronor och ören utan i samhällelig service.

Till exempel något så enkelt som att ha mobiltäckning där folk bor eller där det vistas många människor.

Mobiltäckningen i området kring Bjuröklubb svajar, och då har man, enligt de boende, beskrivit det i barmhärtiga ordalag. Det är ”under all kritik”, om man frågar dem som bor där. Men Telia duckar, har inga planer på att göra någonting åt eländet.

Men det är egentligen mycket mer än så. Det är berättelsen om den lilla människan och dennes strid mot det stora samhället/företaget.

Hela Sverige ska leva, men Bjuröklubb ska tydligen inte ha mobiltäckning.