Enligt lex Sarah måste personal som jobbar inom omsorgen anmäla missförhållanden.
Enligt lex Maria måste vårdgivaren – hälso- och sjukvård, även den privata, tandvården och apoteken – anmäla om en patient drabbas av eller utsätts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Enligt lex Christina måste arbetsgivaren anmäla sig själv vid konflikter med anställda. Utredningen ska skötas av externa oberoende specialister – inte internt.
Det finns många ”lexor”. Sarah och Maria är faktiska, Christina påhittad. Men det hoppas miljöpartisten Hans Brettschneider kunna ändra på. Han vill att lex Christina ska bli verklighet här i Skellefteå. En interpellation är på ingång.
Christina är naturligtvis Christina Lindqvist. Hon som startade uppropet ”Håll käften och lyd”. Hon som sedermera blev utköpt av Skellefteå kommun.
Vad som är sagt och vad som är gjort i ”fallet Christina Lindqvist” är inte lätt att veta. Uppgifterna går i många och mycket isär. Därtill kommer sådant som inte lämnar förhandlingsrummet. Alla kort ligger inte på bordet i offentlighet.
Hans Brettschneider tänker klokt, och tänker rätt. Det behövs någon form av anmälningsplikt och det behövs någon form av extern hjälp i de många gånger uppslitande konflikterna mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Hur det ska gå till? Det får juridiken reda ut, säger Brettschneider till SVT Västerbotten.
Ett annat fall.
På vårdcentralen i Bureå trodde Ingrid Leirnes att hon gjorde Bureborna en tjänst när hon skrev en insändare i Norran (24/4 2020). Där skrev hon bland annat: ”Gör allt i din makt för att undvika att söka vård. Varför? Personal jobbar trots förkylningssymtom. Folkhälsomyndigheten råder alla att stanna hemma vid symtom, men de råden följs inte.”
Tacken för att hon betonade Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer blev en utskällning och förflyttning till en annan arbetsplats. Sedermera har Region Västerbotten konstaterat att de gjorde fel.
Det här är bara två av flera geografiskt och tidsmässigt närliggande fall.
De senaste fem åren har till exempel Skellefteå kommun i snitt betalat en anställd i veckan för att sluta jobba. Mellan 2015 och 2019 har kommunen lagt ut drygt 30 miljoner kronor på att bli av med folk.
Det är svårt att veta vad som ligger bakom enskilda överenskommelser. Fåtalet uppmärksammas som ”fallen” Christina Lindqvist och Ingrid Leirnes. Däremot kan man konstatera att 30 miljoner hade kunnat används till mycket annat.
Det här är ett problem. Ett problem som Norrans ledarsida belyst vid flertalet tillfällen.
Framför allt handlar det om synen på Skellefteå kommun som arbetsplats. En kommun som köper ut en medarbetare i veckan kan knappast betraktas som varande en god arbetsgivare.
Risken är att det blir svårare att rekrytera folk. Hela vägen från golvet till chefen. Samtidigt som det blir allt viktigare att Skellefteå kommun i den gigantiska expansionsfas man befinner sig i kan visa upp en positiv bild utåt.
Vi behöver visselblåsarna. Vi behöver personer som larmar om missförhållanden på sina arbetsplatser.
Det är genom att rätta till felaktigheter och missförhållanden som arbetsplatser och samhället utvecklas i rätt riktning. Inte genom chefer och arbetsgivare som ”straffar” arbetstagare som slår larm.
Det hade varit intressant att se vad som hänt om Skellefteå kommun anammat Hans Brettschneiders tankegångar kring att inrätta en lex Christina. Med tanke på att kommunen köpt ut en anställd i veckan de fem senaste åren lär det inte bli någon brist på ”fall” att studera och låta utreda.