Kommunfullmäktige sammanträder. Det finns 162 politiska vildar i Sveriges kommuner och regioner.
En politisk vilde – en ledamot som lämnat sitt parti men behåller sitt förtroendeuppdrag – är ett fenomen som skapar instabilitet i ett politiskt landskap som bygger på partier med olika ideologisk grund.
Frågan om politiska vildar är central för vår demokratiska funktion. Vildar kan splittra majoriteter, fördröja viktiga beslut och skapa osäkerhet som riskerar påverka både politiska processer och medborgarnas förtroende för politiken. På alla nivåer, från riksdag till kommun och region, underminerar politiska vildar vårt politiska system och försvårar ett effektivt och samordnat beslutsfattande.
En granskning i Dagens Samhälle visar att det finns 162 politiska vildar i Sveriges kommuner, vilket är en ökning jämfört med tidningens tidigare granskning från 2016, då antalet kommunfullmäktigeledamöter utan partibeteckning var totalt 148 (DS 2/12).
Det framkommer också att de flesta partier, oavsett ideologi, helt uppenbart har misslyckats med sitt grundläggande ansvar att skapa en långsiktigt fungerande partikultur. Partierna måste ha bättre mekanismer för att hantera interna konflikter, så att förtroendevalda stannar kvar istället för att lämna och bli vildar. Lågt i tak och ja-sägar-normer riskerar att skapa fler vildar.
Det borde dessutom vara en självklarhet att individer som uteslutits eller inte längre har sina partikollegers förtroende avgår, det är det hederligaste sättet att agera.
Från partiernas håll behövs också betydligt större noggrannhet kring vem som sätts på vilken post. Även om det kan gå trögt med värvningen är det oförsvarligt att dela ut uppdrag till diverse knallhattar och tokfransar.
Även om alla partier kan sägas ha brustit går det dock att se hur Sverigedemokraterna på ett tydligt sätt sticker ut. Av kommunernas 162 politiska vildar har drygt hälften, 82 stycken, blivit invalda för SD. I Sveriges regioner finns även totalt 11 politiska vildar, samtliga med ett avhopp från SD i bagaget.
Självklart är det här någonting som skadar SD:s varumärke och förtroende, vilket även partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson medger (Aftonbladet 2/12). Samtidigt är hans analys om anledningarna till partiets situation märklig. Bäckström menar att anledningen till de många vildarna är att partiet fortfarande växer och att de därför kommer in en hel del människor som saknar föreningsvana och har svårt att underordna sig majoritetsbeslut. Men ett växande parti är ingen ursäkt för att inte klara av att ta ansvar för vem som företräder ens parti.
Vem röstar man på? Ingen som väljs in i en kommun eller region skulle lyckas utan hjälp av ett parti. Det förpliktigar enskilda politiker att avgå om de lämnar partiet de kandiderade för.
Bäckströms förklaring visar också på ett djupare problem. För Sverigedemokraternas ständiga avhopp handlar främst inte om brist på föreningsvana, utan om ett parti vars populistiska ideologi lockar extrema människor vilket i kombination med partiets så kallade nolltolerans mot rasism har skapat en intern kultur av konflikter och uteslutningar. Resultatet har blivit ett parti som gång på gång misslyckats med att skapa den stabilitet och sammanhållning som förtroendeuppdrag kräver.
Politiska vildar är i slutänden inte bara en fråga om kaos i fullmäktigesalen eller förlorade mandat, de är ett symptom på något betydligt större. När partier misslyckas med att ta ansvar för de politiska processerna, rubbas själva fundamentet för demokratins löfte: stabilitet, samarbete och ansvar gentemot väljarna. Hur länge ska vi acceptera denna växande oreda?