Vi måste bygga ett vackrare Skellefteå.

Bra där Markku Abrahamsson. Vi är överens. Ett mer estetiskt tilltalande Skellefteå har länge funnits på min önskelista.

Markku Abrahamssons ord föll inte exakt så. Men det var innebörden, kärnan, att göra Skellefteå mer tilltalande.

Digitalt kommunfullmäktigesammanträde.

Ärende 24: Motion av Markku Abrahamsson (SD) om att bygga mer klassisk arkitektur.

Det händer inte ofta att liberaler och sverigedemokrater är sakpolitiskt överens. Men ibland händer det. Som i det här fallet. Vi måste bygga Skellefteå mer tilltalande.

Problemet är bara att vägen dit ser så annorlunda ut. Generaliserande handlar det om klassisk arkitektur mot modern.

Det bildliga ordet går till Sverigedemokraternas gruppledare Markku Abrahamsson. Så här förklarar han i sin motion begreppet klassisk arkitektur: ”byggnadsarkitektur populär under 1850–1930 och en samling stilförlagor innan modernismens inträde, som till exempel nyrenässans och nygotisk stil.”

Den här diskussionen är inte ny, den dyker upp här och var med ojämna mellanrum. Men den är intressant.

Först och främst måste man vara medveten om att Sverigedemokraternas kulturpolitik sticker ut.

På partiets hemsida kan man bland annat läsa att ”Sverigedemokraterna värnar den svenska kulturen” och att ”det är viktigt att värna och vårda det svenska kulturarvet […] för nationens sammanhållning”.

I sak är det ingenting märkligt med det. Alla svenska partier favoriserar svensk kultur, svensk kulturhistoria. Det ligger i nationens intresse. Frågan handlar snarare om vad som krävs för att bli inkluderad i ett svenskt kulturarv, i klassisk arkitektur. Styrkan i svenskheten.

Kulturpolitik och assimilationstankar förenas. De ursprungliga kulturskillnaderna försvinner. Samhället förvandlas till en monokultur. Nationalister och nationalistiska partier, som Sverigedemokraterna, föredrar det enkla och det rena.

Eller som idéhistorikern Lars Anders Johansson skriver: ”För Sverigedemokraterna syftar kulturpolitiken till att främja den nationella gemenskapen snarare än att främja kulturlivets och de fria konsternas fortbestånd och utveckling. Denna hållning tar sig uttryck bland annat i en vilja till ytterligare satsningar på kulturarvet och minskade anslag till samtidskonst och institutioner som främjar det man kallar för mångkultur.” (Vad vill oppositionen med kulturpolitiken?”, Timbro 2014)

Det har gjorts många dumheter i Skellefteå.

Det har rivits byggnader som med facit i hand skulle ha bevarats, vårdats ömt.

Vi ska inte göra om samma misstag. Vi ska bevara det som är värt att bevara.

Markku Abrahamsson har en poäng när han vill bevara det gamla stationshuset. På något sätt försöka inkludera det i det nya resecentrum som måste till när Norrbotniabanan anländer till Skellefteå.

– Mångfald är vackert, konstaterade Annica Bray (S) i arkitekturdebatten i kommunfullmäktige.

Det är inte svårt att hålla med henne.

När byggnader från olika tidsepoker harmonierar med varandra är det vackert, det skapas spännande miljöer.

Det är också viktigt att låta varje epok få göra sina avtryck. När vi pratar om och bedömer den klassiska arkitekturen är det lätt att glömma bort att även den en gång i tiden ansågs vara ful, modernistisk.

Skellefteå förändras. Det måste få avspegla sig i bland annat arkitekturen.

Det hade varit fel att överlämna en stadsbild som inte går i takt med tiden till kommande generationer.

Eller som Joakim Wallström (V) uttryckte det: Tänker vi bakåt, tänker vi ingen förändring, tänker vi inga nyheter blir hela samhället som ett coverband som bara spelar andras låtar.