Det finns något djupt obehagligt med människor som känner ett behov av att riva sönder eller bränna böcker offentligt. Likaså är det oerhört motbjudande med aktioner vars syfte är att kränka, provocera och skapa obehag för vissa grupper eller förstöra för hela samhället. Med utgångspunkt ifrån detta finns det ingen annan slutsats att dra än att de eller de som sökte tillstånd för och eldade upp en koran utanför en moské i Stockholm häromdagen inte är de vettigaste individer vårt samhälle kan frambringa.
Vill man protestera mot islamistiskt förtryck finns det definitivt bättre sätt att göra det på än att elda religiösa skrifter samtidigt som landets muslimer firar en av sina största högtider – eid al-adha, vilken hänger samman med att pilgrimerna är klara med hajj, den årliga vallfärden till Mecka. Särskilt som det riskerar att leda till såväl våldsamheter som diplomatiska problem.
Efter koranbränningen har flera muslimska länder fördömt Sverige och den svenska ambassaden i Bagdad har attackerats, vilket naturligtvis är mycket allvarligt. Men det innebär inte att det bör leda till att liknande aktioner i framtiden förbjuds.
För att något är obehagligt eller korkat är definitivt inte samma sak som att det borde vara otillåtet. Böcker och andra religiösa symboler är tingestar och har inte de rättigheter som individer har. Att uttrycka allmänt missnöje eller missaktning mot en viss religion eller annan livsåskådning måste få vara tillåtet i ett öppet och demokratiskt samhälle. Därför är det oroande att tunga opinionsbildare som Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg anser att det är dags att utreda om vi borde skärpa hatbrottslagstiftningen med hänvisning till koranbränningarna (AB 15/6).
I Sverige är yttrandefriheten långtgående. Så även mötesfriheten. Precis som det borde vara. De starka känslor som finns för religionen och dess symboler hos människor som är troende delas även av många på “den andra” sidan. Bara det att känslorna är de motsatta. Det finns i vårt land tusentals människor som lyckats frigöra sig från religiöst förtryck och de måste vara fria att offentligt uttrycka sitt förakt för de strukturer som gjort dem och deras familjer illa.
Som UNT:s politiska chefredaktör Sakine Madon skriver: “Människor ska skyddas från hot och våld. Med det är just människor, inte religioner, som lagen skyddar” (UNT 29/6).
Många av de som argumenterar för en skärpt lagstiftning med argumentet om att aggressiva utfall mot religiösa symboler är ett första steg mot fler hatbrott mot minoriteter, borde inse att samma typ av samband finns när det kommer till yttrandefriheten, Börjar vi nagga den i kanten riskerar vi en tillbakagång till blasfemilagarnas era. Att extremister på högerkanten använder yttrandefriheten för att göra obehagliga utspel gör den heller inte mindre viktig. I själva verket är yttrandefrihetens viktigaste uppgift att skydda de åsikter som inte delas av majoriteten, hur tveksamma dessa än må vara.
I stället för att driva på för en lagskärpning borde förbudsivrarna använda sin yttrandefrihet för att på ett demokratiskt och öppet sätt motarbeta bokbrännarna och visa hur ineffektiva och korkade deras metoder är. Vill vi leva i frihet är kränkningar, provokationer och obehag sådant vi måste acceptera.