I Skellefteå har debattens vågor gått höga kring lämpligheten att ha en vänort i diktaturens Kina.
När de gick som högst yttrade liberalen Lars Åhman det numera bevingade uttrycket ”de mjuka ryggarnas politik”.
Vad han menade var att stadens styrande socialdemokrater lade sig platt inför den väldiga och inflytelserika grannen i öst, att de inte ställde sig på demokratins sida gentemot diktaturen, på öppenhetens sida gentemot slutenhetens.
När sedan ledande lokala socialdemokrater på fullaste allvar hävdade att det var bra att ha kvar Tongling som vänort, att Skellefteå då skulle kunna påverka Kina i demokratisk riktning, förvandlades en viktig debatt till någonting helt annat.
Norrans ledarsida har genom åren skrivit spaltmeter om Tongling, spaltmeter om varför en demokrati inte ska inleda ett närmare förhållande med en diktatur. Så den diskussionen lämnar vi därhän den här gången.
Frågan är i stället om ”de mjuka ryggarnas politik” smittar, om den är smittsam.
Kinas ambassadör i Sverige heter Gui Congyou. Han har bland annat hotat med att porta kulturminister Amanda Lind (MP) från Kina om hon deltog i en prisceremoni för den fängslade svensk-kinesiska förläggaren Gui Minhai.
Journalister och debattörer har fått motta otrevliga mejl från ambassaden.
Men den socialdemokratiskt ledda regeringen vill uppenbarligen ligga lågt, inte stöta sig alltför mycket med det kinesiska styret.
Utrikesminister Ann Linde (S) konstaterar: ”Det är självfallet helt oacceptabelt att en ambassadör gör hotfulla uttalanden mot en journalist /…/ Vi vill emellertid hålla kanalerna för dialog öppna /…/ Sverige utvisar inte ambassadörer för att göra politiska markeringar.”
Ständigt denna socialdemokratiska hybris: Vi kan göra vad varken enskilda länder, organisationer som EU eller världssamfundet klarar av. För visst är det så som Ann Lindes tillkännagivande bör tolkas.
Under president Xi Jinpings ledning har Kina successivt blivit alltmer aggressivt i försöken att kontrollera bilden av regimen. Utländska journalister som skriver om sådant som regimen inte gillar, eller på ett sätt som misshagar, riskerar att bli utkastade ur landet.
Glöm pingpongdiplomatin, som mjukade upp relationerna, som öppnade dörren mellan Kina och USA på 1970-talet. Richard Nixons besök i Kina 1972 var ett stort steg för att normalisera förbindelserna mellan de båda länderna.
Nu är tonläget mellan öst och väst ett helt annat.
Tillbaka till Sverige. Här är riksdagspartierna oense om vad som är ett lämpligt förhållningssätt till Kina, till den kinesiska ambassaden och till Stockholmsambassadören Gui Congyou.
Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill att ambassadören ska skickas hem. Moderaterna och Centerpartiet vill öka pressen på Kina, men har inte kommit med några krav på utvisning. Liberalerna tycker att Gui Congyous agerande är oacceptabelt, men anser samtidigt att det är upp till regeringen att fatta beslut om eventuella åtgärder.
Sakta men säkert drar Kina åt de mänskliga rättigheternas tumskruvar, yttrandefrihetens svångremmar.
Mer än 50 experter i mänskliga rättigheter, krigsbrott och internationell lag slår i en rapport fast att Kinas agerande i regionen Xinjiang uppfyller varenda punkt i FN:s folkmordskonvention. I Hongkong har regionens oberoende rivits upp, demokratirörelsens möjligheter att verka har inskränkts. Ett avtalsbrott enligt Storbritannien.
Tibetfrågan tynar långsamt bort. Samtidigt fortsätter den kinesiska ockupationen av landet. 1950 införlivades Tibet med Folkrepubliken Kina och nio år senare tvingades landets religiöse ledare Dalai Lama gå i exil efter ett uppror mot det kinesiska styret.
Om detta må vi berätta.
Berätta om bristerna i respekten för de mänskliga rättigheterna, den bristande respekten för politiska och medborgerliga rättigheter, bristen på rättssäkerhet och det utbredda bruket av dödsstraff. Berätta om de systematiska försöken att tysta regimens kritiker.
Det är därför det är så viktigt att journalister kan utföra sitt arbete. Fritt och utan försök till påtryckningar.
Det är därför det är så viktigt att utrikesminister Ann Linde agerar kraftfullt. Betydligt kraftfullare än att upprepa det som ändå inte hjälper, som att kalla upp ambassadören till UD.
Han bör, för att tala klarspråk, skickas hem. Om inte annat så som en väldigt tydlig markering. Även om en diplomatisk kris och försämrade relationer med ”Mittens rike” blir följden. I den kampen står inte Sverige ensamt.