Det finns sällan skäl att återuppfinna hjulet och när det kommer till frågan om hur vi bäst ska bekämpa den växande gängkriminaliteten har politikens ögon vänts söderut. I vårt grannland Danmark ligger de långt före i hanteringen av unga som växer upp i utanförskap och riskerar att hamna i kriminalitet. Likaså var de betydligt tidigare än Sverige med att sätta ned foten och ta i med hårdhandskarna. Med anledning av det har statsminister Ulf Kristersson (M) bland annat i sitt Almedalstal i somras uttryckt att han vill ha “danska straff för svenska brott”. Även Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har hänvisat till Danmark när hon talat om hur samhället ska bemöta gängen.
I Danmark har man skärpt straffen betydligt. Det har också införts visitationszoner, något regeringen för närvarande överväger. En utredning om detta, där man tittat på just Danmark, överlämnades häromdagen av utredaren Karin Erlingsson, rättschef på Tullverket, till justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Erlingsson föreslår bland annat tidsbegränsade visitationszoner i stadsdelar med hög andel kriminella gäng och att polisen ska ha möjlighet att vid tips ingripa mot personer som “ingår i en viss riskprofil, har varit involverad i allvarlig våldsbrottslighet, klär sig på ett visst sätt eller beter sig avvikande”.
Enligt justitieministern avser regeringen att inom kort lägga fram en lagrådsremiss som i allt väsentligt följer dessa rekommendationer.
Den största och viktigaste skillnaden mellan Danmark och Sverige är dock inte straffskalorna eller de pådragna hårdhandskarna utan just det förebyggande, långsiktiga, arbetet.
I vårt södra grannland har man sedan 70-talet ett nära samarbete mellan myndigheter. Medan det råder sekretess mellan skola, polis och socialtjänst i Sverige vilket gör att de inte kan dela uppgifter med varandra och samarbete kring barn i riskzonen, har myndigheterna i Danmark gemensamma kontor, får dela information och kan agera gemensamt. Bland annat genom att punktmarkera individer som befinner sig i närheten av kriminella miljöer.
En annan avgörande faktor är möjligheten som danska socialtjänsten har att kräva att familjer ska ta emot hjälp – de som vägrar riskerar bland annat att bli av med bidrag. I Sverige är alla insatser helt frivilliga – ända tills det gått så långt att barnet omhändertas enligt LVU eller döms till sluten ungdomsvård. Ett mellanting som gör att det går att försöka bryta barnets, och inte sällan familjens, väg in i destruktivitet betydligt tidigare vore önskvärt även i Sverige.
Även detta håller på att ses över av den svenska regeringen. Den 18 december presenterades dessutom ytterligare en utredning, om datadelning mellan myndigheter. Bland annat för att kunna beivra brott. “Samhällets och teknikens utveckling ställer allt högre krav på att offentliga aktörer ska kunna utbyta information och dela data på ett snabbt, effektivt och rättssäkert sätt” sade civilminister Erik Slottner (KD) vid en presskonferens i samband med att han tog emot utredningen.
Sammantaget finns det alltså mycket vi i Sverige kan lära av Danmark. Nu gäller det bara att regeringen sätter plattan i mattan för att få till reformer som gör det möjligt att ingripa i tid och med kraft på plats. Samhällets motreaktion måste växa minst lika snabbt som gängen.