Vi borde prata mycket mer om innehållet i kulturhuset

Det är bara några månader kvar tills kulturhuset i Skellefteå ska slå upp sina portar. Fortfarande diakuteras det om vem det egentligen är till för.
Det är bara några månader kvar tills kulturhuset i Skellefteå ska slå upp sina portar. Fortfarande diakuteras det om vem det egentligen är till för.

Flosklerna staplas på varandra. Det talas om ett multifuktionellt kulturhuset och om transparens, om ett kulturhus som vågar.

Ledare 22 april 2021 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kanske var det utsikten att få ”slippa” maj månads kommunfullmäktigesammanträde som lockade. Kanske någonting annat.

Hur som helst. Med osedvanlig tidsmässig ackuratess avverkades tisdagens kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå. De 39 ärendena, plus några extraärenden, klarades nästan av inom tidsramen.

Ändå innehöll föredragningslistan ett säkert prata-mycket-ärende som Skellefteå kommuns årsredovisning.

Det går bra för Skellefteå. Samtidigt är det precis som Hans Brettschneider (MP) konstaterade: ”Att det går bra för Skellefteå, och för många andra kommuner, har främst med statliga pengar att göra och har inget speciellt att göra med Skellefteå. Men det är positivt.”

En stor del av fullmäktigedebatten gick åt till att diskutera trygghet/otrygghet. Om Skellefteå är en trygg eller en otrygg stad.

Statistiken säger en trygg stad. Tryggare än många andra städer. Känslan hos allt fler unga kvinnor säger någonting helt annat. De känner sig otrygga. Det ska de inte behöva göra.

Det börjar bli dags för kommunen att ta ett helhetsgrepp kring unga kvinnors känsla av otrygghet i det offentliga rummet. Mycket är gjort, men mer behöver uppenbarligen göras.

Ärende 29: Motion av Linda Strandberg (SD) om en trygg äldreomsorg.

Det handlade bland annat om språk- och utbildningskrav, om utdrag ur brottsregistret.

Intressant att notera är den åsiktsförskjutning som skett under senare år. När folkpartisten/liberalen Lars Leijonborg lanserade idén om godkända kunskaper i svenska språket för att bli svensk medborgare ansågs han vara både det ena och det andra, bland annat rasist.

Det var 2002. Tiden har hunnit ikapp förslaget. I dag är det få som säger emot. Ännu färre när det gäller språkkrav i äldreomsorgen. Det sistnämnda borde vara en självklarhet.

Ärende 30: Interpellation av Micaela Löwenhöök (M) om otryggheten i Skellefteå.

Micaela Löwenhöök valde ogenerat att ta åt sig mycket av äran för det som i generella termer gjorts öka tryggheten i kommunen. Ett konstaterande som i varje fall till viss del äger sin riktighet. Även här har tiden och tidsandan hunnit ikapp några år gamla förslag.

Det som händer i politiken på riksplanet börjar så sakteliga sippra ner i den kommunala.

Allt fler skriker allt högre och mer på allt hårdare tag. Successivt, understundom motvilligt, sällar sig övriga partier till konservativa moderater och nationalkonservativa sverigedemokrater. Några partier gör det under mottot ”den som tiger samtycker”.

Det hade varit mer än önskvärt med en samhällsutveckling i en mer socialliberal riktning. Problemet är att när de politiska idéerna trycks tillbaka av den generella samhällsutvecklingen blir socialliberalerna allt färre. På det nationella planet. På det regionala och lokala.

I september invigs kulturhuset i Skellefteå. En lång dags färd mot natt, för att citera den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill, eller en resa mot det kulturella ljuset som sägs finnas i slutet av tunneln. Det beror på vem man frågar.

De lokala kulturproducenterna, de som ska fylla kulturhuset med föreställningar och utställningar är oroade, upprörda, bedrövade: Västerbottensteatern, Museum Anna Norlander, Skellefteå konsthall.

Kulturhusbolagets ordförande Evelina Fahlesson (S) försöker ta kritiken med ro. Eller rättare sagt: hon vill inte diskutera kulturhuset, i varje fall inte offentligt. Två kommunfullmäktigesammanträden i rad har hon haft möjligheten att lägga ut texten. Men inte gjort det.

Flosklerna staplas på varandra. Det talas om ett multifuktionellt kulturhuset och om transparens, om ett kulturhus som vågar.

Bland alla tomma fraser dyker ett näringslivsrelaterat ord som synergieffekter upp.

Vem orkar debattera multifunktionalitet och synergier när de som ska leda kulturhuset – både politiker och företagsledning – tycks vara tondöva för kulturproducenternas behov och önskemål. Såväl proffs som amatörer.

Liberalen Shervin Ahmadzadeh försökte orka vid tisdagens kommunfullmäktigesammanträde. Men gav till slut upp när hans frågor möttes av flosklernas vaktparad: ”Nej, nu blir jag riktigt förbannad”, konstaterade han inte bara en gång.

Frågan är: Var det det här som kulturlivet ville ha? Svaret är ett otvetydigt nej.

Frågan är: Vad det det här som Socialdemokraterna ville ha? Förmodligen ja med tanke på vad som sagts och inte sagts i debatten.

Nu behöver kommunens politiker i allmänhet och de socialdemokratiska i synnerhet berätta vad de vill med kulturhuset och sedan ta en grundlig debatt om för vem konferensanläggningen, förlåt kulturhuset, är till för.

Ämnen du kan följa