Behovet av arbetskraft, med rätt kompetens, är nästintill omättligt.
Det handlar om svetsare, operatörer och underhållstekniker, om vård- och omsorgspersonal. Det handlar om lärare och förskollärare, om bussförare, elektriker och kockar och många andra yrkeskategorier och yrken.
I den bästa av världar råder det en hyfsad jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden. När denna jämvikt rubbas får företagen svårt att rekrytera, utvecklas och växa. Offentlig sektor får svårt att rekrytera vård- och omsorgspersonal.
Det är ingen nyhet att allt färre unga väljer högskoleförberedande program i stället för yrkesutbildningar. Det gör att yrkesutbildningar läggs ner, vilket gör att bristen på kvalificerad arbetskraft ökar, vilket gör att redan stora rekryteringssvårigheter blir ännu större.
Men det stannar inte där. Den demografiska utvecklingen, med en åldrande befolkning, gör att det behövs fler händer inom vården och omsorgen. Om vi inte ska låta vårdrobotar bädda sängar och torka tårar från en ensam åldrings kind.
Men det stannar inte där heller. Stora delar av den svenska arbetsmarknaden är inne i en generationsväxling. Som gör det än svårare för företag att rekrytera. Enligt Svenskt näringsliv rapport ”Resultatanalys för yrkesutbildningen” misslyckas vart fjärde rekryteringsförsök.
Det är självfallet inte hållbart.
Företrädare för den politiska majoriteten gillar per automatik låg arbetslöshet. Utgifterna för allehanda stöd och bidrag minskar, samtidigt som de i den politiska retoriken kan peka på en framgångsrik politik. Även om det främst är marknaden som skapar välstånd.
Denna problematik blir extra tydlig i en tillväxtkommun som Skellefteå. Där det går två arbetssökande på varje ledigt jobb, där arbetslösheten ligger på 4,5 procent, inte på 14 som i Malmö.
Man kan ta sig en funderare på varför fler inte kommer i arbete. Svaret stavas till stora delar kompetensbrist i olika skepnader.
I en interpellation, ställd till gymnasienämndens ordförande Joakim Dahlgren (S), undrar Liberalernas gruppledare Christina Soldan om yrkesutbildningarna anpassas efter rekryteringsbehovet.
Hon konstaterar att Skellefteå behöver ”kraftsamla för att säkra den framtida kompetensförsörjningen” och att det är ”en mycket viktig nutids- och framtidsfråga som kräver noggranna analyser och beslutsunderlag.”
Jo, så är det.
Hon fortsätter: ”Liberalerna anser att yrkesutbildningarna behöver utformas tillsammans med arbetsgivarna så att eleverna får rätt kunskaper med sig ut i arbetslivet. Framför allt måste de dimensioneras utifrån behoven på arbetsmarknaden.”
Liknande tankegångar hörs från nio svenska handelskammare – bland dem Västerbottens handelskammare – och företagsledaren Carl Bennet i en debattartikel i Dagens Nyheter (15/5 2022).
De menar bland annat att Sveriges gymnasiala lärlingssystem måste byggas ut för att minska avståndet mellan utbildning och arbetsliv.
Den socialdemokratiska universalmetoden för att lösa problemet med alltför få sökande till yrkeslinjerna har varit mer teoretiska kunskaper. Inför höstterminen 2023 ska högskolebehörighet ingå som grund på yrkesprogrammen. Det är tänkt ska locka fler sökande.
Frågan är dock om det är rätt tänkt.
Företrädarna för de svenska handelskamrarna pekar på flera goda exempel från olika delar av landet där ett samarbete mellan samhälle, skola och näringsliv fyllt de stolar på yrkesprogrammen som tidigare gapat tomma.
Den gemensamma nämnaren har varit att ett fördjupat samarbete mellan skola och näringsliv skapat en mer attraktiv utbildning, som bland annat Inkluderar lärlingsanställning med lön. Det är vad företagen och de studerande på yrkesutbildningarna behöver.
Det uppfattas som fint att studera och förkovra sig. Och det är det också. Men det är också fint att genom erfarenheter bygga upp en yrkesskicklighet. Att gå ut en yrkesutbildning leder i de allra flesta fall till ett jobb, mer eller mindre direkt, ett välbetalt jobb.
Men bortom alla försök att skapa attraktiva yrkesutbildningar måste vi omvärdera den grundläggande synen på vilka yrken som är ”fina” och värdefulla, och vilka som inte är det.
Sverige behöver arkitekter, advokater och läkare. Men Sverige behöver också lastbilsmekaniker, busschaufförer och undersköterskor.
Ett samhälle behöver en mängd yrkeskategorier, med olika lång utbildning, för att fungera, för att företagen ska kunna utvecklas och bidra. Sett till helheten är alla jobb lika viktiga. Det är inte minst därför som yrkesutbildningarna på gymnasiet måste vara attraktiva.