I tidernas begynnelse fanns det ett parti som nästan var synonymt med skolfrågan.
Partiledaren kallades ofta för magistern, och många medborgare, även de som inte höll med partiet i stort, hade förtroende för honom och hans utbildningspolitik.
Men det är länge sedan nu. Ungefär åtta år, faktiskt.
I februari 2014 visade en Sifo-undersökning att nästan 30 procent av väljarna önskade se Liberalernas partiledare Jan Björklund som utbildningsminister – även efter valet senare det året.
Detta trots att han redan suttit nästan två hela mandatperioder och skolan fortfarande drogs med problem.
Gissningsvis insåg väljarna att det tar tid att vända den atlantångare som skolan enligt Jan Björklund är. De reformer som han och Liberalerna drev igenom kunde inte ge effekt över en natt.
Men Alliansen samlade inte tillräckligt med röster för att sitta kvar vid makten 2014. Björklunds tid som hela Sveriges magister var över.
Över var också Liberalernas tid som skolparti.
Trots att det funnits åtskilligt att kritisera under de år som gått sedan dess – som utbildningsministrar Gustav Fridolins (MP) handhjärtan och Anna Ekströms (S) mörkande av kunskapsmätningar – har Liberalerna inte lyckats vara det sunda förnuftets röst i utbildningsfrågan.
Inget annat parti har heller framgångsrikt lyckats ta över den rollen. I stället framstår en av de valfrågor som är allra viktigast för väljarna, enligt en Kantar/Sifo-undersökning från oktober, som i det närmaste hemlös.
Det parti som flest svenskar (18 procent) i dag har störst förtroende för inom utbildning är Socialdemokraterna, enligt en Novus-undersökning. På andra plats finns Moderaterna.
Men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna sätter skolan först. Det är inte rätten till en god utbildning som är de två partiernas huvudbudskap kommande valrörelse.
För att ett parti ska kunna bära ett politikområde på sina axlar, på det sätt Liberalerna en gång gjorde med skolan, måste partiledaren brinna för de idéer som levereras.
Nyamko Sabunis fokus har varit hedersproblematiken och kampen mot utanförskap – där skolan visserligen spelar en viktig roll – och inte traditionell utbildningspolitik.
Därmed är risken också stor att skolan kommer att behandlas styvmoderligt när valrörelsen drar igång. Den enda skolrelaterade debatt där det förmodligen kommer att hetta till är den om valfrihet och vinster i välfärden.
För borgerliga politiker som värnar valfrihet och ser värdet i en mångfald av skolhuvudmän är det dock helt och hållet nödvändigt att ta kritiken mot marknadsskolan på allvar – och resa sig upp ur de stora skolkoncernernas knä.
Även många högerväljare är bekymrade över att entreprenörer skapar sig miljardförmögenheter samtidigt som resurserna alltför ofta inte räcker till vare sig tillräckligt med skolböcker eller lärare.
Vill man vinna människors förtroende måste även liberaler och konservativa presentera rimliga lösningar. Det är enda sättet att rädda det fria skolvalet.
Beroende på valresultatet hösten 2022 kommer den svenska skolans möjlighet att återigen bli en plats där unga ges en stabil kunskapsgrund att se väldigt olika ut.
Förhoppningsvis lyckas Liberalerna klamra sig fast i riksdagen och återfinna sin roll som det främsta skolpartiet.
Det allra bästa hade trots allt varit en borgerlig regering och en ny liberal utbildningsmagi … minister.