Väst behöver vara redo för en eskalering i Ukraina

Den första månaden av invasionen gick inte Vladimir Putins väg. Nu måste väst se till att den trenden fortsätter.

Ledare 25 mars 2022 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

En månad har passerat sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. De veckorna har inte gått som president Vladimir Putin hade tänkt sig. Förhoppningarna om en snabb ockupation och en kollaps av Ukrainas politiska ledning grusades snabbt.

Ryssland har mött betydligt hårdare motstånd än man tänkt sig, både från den ukrainska armén, civilbefolkningen och genom omvärldens sanktioner. Bedömningar gör gällande att Ryssland på bara fyra veckor förlorat fler soldater och fordon än Sovjet gjorde under tio år i Afghanistan.

De senaste dagarna finns till och med uppgifter om ukrainska framstötningar och offensiver för att ringa in ryska trupper båda nära Kiev och på den östra fronten. Rysslands framryckningar har däremot stagnerat på i stort sett alla håll.

Kanske är det därför som de ryska övergreppen tycks intensifieras. Terrorbombningarna av städer som Kiev och Mariupol fortsätter, med omfattande civila dödsoffer. I Kiev finns uppgifter om ryska förband där soldater uppträder som civila med dolda vapen. Filmer cirkulerar som tyder på att rena avrättningar av ukrainska krigsfångar förekommer.

USA:s president Joe Biden varnade i veckan för att Ryssland planerar att använda kemiska stridsmedel (Reuters 23/3). Kremls presstalesperson Dmitrij Peskov ville i en intervju med CNN inte utesluta användning av kärnvapen (SvD 22/3).

Sådana uttalanden är till för att skrämma omvärlden från att blanda sig i, något som till viss del också fungerat. I början av mars ville Polen skänka stridsplan till Ukraina, men efter ryskt vapenskrammel backade man och ville att överlämningen skulle göras av USA, som i sin tur valde att avstå.

Det är för all del inte konstigt att västvärlden trampar försiktigt på minerad mark. Men det visar också på de ibland godtyckliga gränsdragningarna som görs. Är det verkligen väsensskilt att utrusta Ukraina med pansarskott, luftvärnssystem, drönare, underrättelseinformation etcetera, jämfört med några stridsplan? Om Ryssland fortsätter att hota, hur långt ska USA och EU då backa?

Frågeställningen och gränsdragningsproblematiken handlar inte bara om vilken utrustning vi kan skänka till Ukraina, utan om var västvärldens röda linjer för inblandning går. Kommer vi att se på när Putin jämnar hela ukrainska städer med marken, så som pågår i Mariupol? Anser vi fortfarande att det enbart är Ukrainas krig att utkämpa om Ryssland börjar använda kemiska stridsmedel eller taktiska kärnvapen? Vid vilken punkt börjar vi betrakta det som att vi är en del av kriget vare sig vi vill det eller inte?

Det är knappast lätta frågor, men om Rysslands aggressioner och övergrepp eskalerar kommer svaren att behövas. Tills dess måste väst fortsätta att skicka vapen, underrättelser och förnödenheter till Ukraina, och öka tempot i arbetet med att isolera Ryssland. Inte heller den kommande månaden kan tillåtas gå Vladimir Putins väg.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa