För två år sedan omhändertogs fem barn i södra Sverige av socialtjänsten efter att både Skatteverket och skolchefen i familjens kommun reagerat på att något inte stod rätt till.
Enligt de vuxna bodde familjen huvudsakligen utomlands där föräldrarna arbetade och barnen var inskrivna på en amerikansk skola.
När myndigheterna började nysta framkom det att barnen saknade pass, föräldrarna var sjukskrivna och att familjen i själva verket levt på bidrag i flera år.
Barnen hade inte satt sin fot i skolan.
Familjen levde i misär och var helt isolerade från omvärlden, instängda i ett hus omgivet av taggtråd. När myndigheterna ingrep upptäckte de att flera av barnen saknade grundläggande färdigheter som att gå på toaletten och äta själva.
Vanvården de utsatts för hade även resulterat i en rad skador. Såväl fysiska som psykiska. En dom i kammarrätten från vintern 2018 slår fast att föräldrarna genom sitt agerande hade ”skadat och hindrat barnens utveckling”.
Tre av barnen är i dag fortfarande omyndiga och bor i familjehem.
Vägen tillbaka är lång och de kanske aldrig når ända fram. Efter allt de har tvingats genomlida skulle man kunna tro att de skulle skyddas från förövarna och ges lugn och ro.
Men inte. Gång på gång har föräldrarna överklagat omhändertagandet och försökt få utökat umgänge, senast bara för några veckor sedan.
Varje ny process innebär nya samtal, nya frågor och ny oro.
Barnen har i en dom från i våras uttryckt rädsla för att tvingas flytta hem. Ändå tvingas de ha kontakt.
Hösten 2018 inleddes även en brottsutredning mot föräldrarna. Men förundersökningen lades ned utan att barnen hörts.
I våras inkom en begäran om överprövning och vice överåklagare Eva-Marie Persson vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum sa till Sveriges radio (8/4) att det finns anledning att inleda en förundersökning om olaga frihetsberövande och olaga tvång. Hon ändrade också polisens ursprungliga brottsrubricering från vållande till kroppsskada till misshandel.
Gott så. Men än så länge har föräldrarna inte åtalats. De är fria att fortsätta överklaga och kräva att få träffa sina offer.
Barnen är i sin tur i princip helt rättslösa.
Ystadsfallet är ännu ett exempel på hur oskyddade barn är i vårt land och hur stark föräldrarätten är – även om du utsatt ditt barn för de mest vedervärdiga saker kan du komma undan och därtill få behålla dina rättigheter som mamma eller pappa.
Hade någon isolerat en annan vuxen under flera år, utsatt denne för svält och misshandel hade det högst troligt sett annorlunda ut.
Ystadsfallet visar också på hur stort behovet är av nya regler som sätter gränser för hur ofta och mycket föräldrar till omhändertagna barn bör tillåtas överklaga myndighetsbeslut.
Rättssäkerhet är viktigt men också att barn som farit illa tillåts att känna sig trygga.
Kanske viktigast av allt är att man inför krav på att de jurister och domare som hanterar barnärenden har genomgått en särskild utbildning och bedömts vara lämpliga.
Tills det blir verklighet finns ingen likhet inför lagen. Inte för barn till människor som aldrig borde blivit föräldrar.