I maj avled den 46-årige afroamerikanen George Floyd i samband med ett polisingripande i Minneapolis.

För drygt en vecka sedan sköts 29-årige Jacob Blake med flera skott i ryggen under ett ingripande av polis i staden Kenosha i delstaten Wisconsin, USA. Enligt familjen är han förlamad från midjan och nedåt. Även han afroamerikan.

Det är bara två av många omskakande liknande händelser. Det gör ont att se på bilderna. Hur kan en människa behandla en annan människa så? Oavsett hudfärg. Vågar man hoppas på att rättvisan får ha sin gång, och att den blir rättvis?

Det går inte att försvara de efterföljande kravallerna. Det går inte att försvara att affärer plundras och sätts i brand, att enskild egendom förstörs. Det går att förstå ilskan, frustrationen. Men det går inte att försvara det våld som den lett till.

Likt ringar på vattnet har protesterna spridit sig. Både de fredliga och de våldsamma.

Samtidigt som gatorna i Kenosha förvandlades till ett slagfält bojkottade basketlaget Milwaukee Bucks den femte matchen mot Orlando i NBA-slutspelet. Matcher i fotbollsligan MLS, i basketligorna NBA och WNBA, i ishockeyligan NHL och i tennisturneringen i New York sköts upp.

– Vissa saker är större än basket, konstaterade till exempel Milwaukee Bucks vice president Alex Lasry.

Jo, vissa saker är större än en slutspelsmatch i världens i särklass mest prestigefyllda basketliga.

Ingenting är viktigare än ett människoliv oavsett om det är svart, vitt, rött eller gult.

Likt ringar på vattnet har protesterna spridit sig. Ibland har d fått både oväntade och oönskade följder.

I USA har flera delstater beslutat att ta bort statyer föreställande generaler som varit involverade i slavhandel. Museer har plockat bort delar av sina utställningar. I England funderas det som bäst över om man kan spela och sjunga den brittiske tonsättaren Thomas Arnes patriotiska sång ”Rule, Britannia”. Den kan föra tankarna till kolonialväldet.

I Sverige har (sedan länge) Tintins resa till Kongo bannlysts och det har stormat kring självaste nationalbotanisten Carl von Linné. Av vissa ansedd som en inflytelserik rasbiolog. Men därom råder det, som det brukar heta, delade meningar.

Det är bra att olika former av diskriminering lyfta fram, oavsett om det handlar om kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Det är bra att människor reagerar mot orättvisorna, att de gör sin röst hörd. Som Black lives matter-rörelsen gjort. I den finns ett grundläggande, väldigt enkelt budskap; att rasism inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Men när den synnerligen befogade kampen mot dagens orättvisor kanaliseras mot dåtida dumheter, som rasism, kolonialism, slavhandel och en hel del annat, är vi inne på en farlig väg. Vi riskerar att bli historielösa.

Självklart ska vi inte hylla gårdagens förtryckare.

Lika lite som vi ska hylla dagens.

Frågan är vad som på sikt får vara kvar om allt som inte passar in i samtidens värderingar ska glömmas bort?

Frågan är vad som på sikt får vara kvar när vi aktivt strävar efter att förneka vår (förmodat) sämre historia?

Frågan är vad som på sikt händer när viktiga politiska frågor (som rasism) förvandlas till symbolpolitik med välta statyer och tillrättalagda utställningar?

För att kunna få en bättre samtid och framtid får vi inte glömma de upphöjda herrarna på maktens piedestaler.

Vi kan inte låtsas att de inte har funnits. Vi får inte försöka förpassa gårdagens oförrätter till historien.

Däremot ska vi ta avstånd från dem.