En regeringsförklaring innehåller både sådant som är dåligt och sådant som är sämre, sådant som är bra och sådant som är bättre.

Ulf Kristerssons nyligen presenterade utgör därvidlag inget undantag.

Psykisk ohälsa bland barn och unga har blivit något av vår tids nya folksjukdom.

Statistiken är bedövande dyster: 50–60 personer i åldern 10–19 år tar sina liv varje år. Nästan 200 slutenvårdas på sjukhus för självmordsförsök och självskador. Över 100 personer i åldern 20–24 år tar sina liv varje år. Cirka 1 000 slutenvårdas på sjukhus för självmordsförsök och självskador. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga personer, 15–24 år, och bland män 15–44 år.

Hur och varför det blivit så är inte lätt att veta. Orsakerna därtill torde vara många och skiftande. Men statistik från Karolinska Institutet är statistik från Karolinska Institutet. Den måste tas på allvar.

Vilket också statsminister Kristersson gör i regeringsförklaringen: ”Varje gång en människa avslutar sitt liv ska en ’haverikommission’ tillsättas för att socialtjänst, skola, polis och sjukvård ska kunna göra en utredning och dra lärdomar för framtiden” och ”En lagstadgad vårdgaranti införs med innebörden att barn som behöver hjälp och stöd ska få det inom maximalt 30 dagar.”

Men då måste det bli möjligt för ”haverikommissionen” att samköra register utan att den personliga integriteten hotas. Vårdgarantin får heller inte blir ytterligare en skrivbordsprodukt av noll och intet värde. Som dagens vårdgaranti.

Det finns sådant som politiken kan göra och sådant som politiken inte kan göra.

Politiken kan se till att föreningslivet – från organisationer som arbetar med suicidprevention till ideella föreningar – får de resurser som de behöver för att kunna bedriva sin verksamhet. Politiken kan se till att det finns en skolhälsovård värd namnet, finansiera forskning.

Men vad politiken inte kan göra är att fråga: Hur mår du? Politiken kan heller inte lyssna när den unge vill tala. Det måste föräldrar, lärare och andra i de ungas närhet göra.

En ung människas självmord förpassas till statistikens och forskningens domäner. Sådan behövs. Men det behövs också en insikt i det självklara: att ett självmord är den djup tragedi för alla i den personens närhet. Ett misslyckande för hela samhället.

Glöm det som inte blev gjort, blicka i stället framåt mot det som behöver göras.

Vi måste hjälpas åt. Det är inte rimligt att det är fler som begår självmord än som omkommer i trafikolyckor.

Speciellt inte som räddningen bara kan vara ett par samtal bort.