När partiledarna – minus Liberalernas Nyamko Sabuni, som ersattes av gruppledaren Johan Pehrson – drabbade samman i riksdagens sista partiledardebatt innan sommaren (9/6 2021) kunde man bocka av en rad ämnen.

Gängkriminaliteten och rättsväsendets resurser återkom flera gånger. Migrationsfrågorna har en tendens att leta sig in, liksom klimatpolitiken. Ekonomiska frågor och skattepolitiken finns också alltid med.

Men ibland är det som inte sägs i en politisk debatt lika intressant som det som sägs. Man måste fråga sig varför (nästan) ingen verkar vara intresserad av att debattera det som väljarna konsekvent pekat ut som sin viktigaste fråga.

Sjukvården var högst prioriterad bland väljarna långt innan coronapandemin slog till och satte ett ännu starkare fokus på området. Inför valet 2018 ansåg 63 procent att frågan var viktig, jämfört med 50 procent för lag och ordning och 37 för klimat.

Vårdfrågorna ligger i topp även i Novus junimätning. Inget talar för att de skulle minska i betydelse inför nästa års val. Tvärtom lär de bli ännu viktigare.

Hur många besök på vårdcentralen eller hos specialistläkaren har ställts in sedan coronapandemin drog igång?

Hur många cancerdiagnoser har missats?

Att operationer och andra åtgärder skjutits upp är en sak, men vårdskulden är ett isberg: under ytan finns de som på grund av det senaste året inte ens fått en diagnos. Vilka köer möter de när de väl behöver vård?

Både väljarnas signalering och den ansträngda vårdsituationen talar för att området borde få stor uppmärksamhet.

Ändå är det praktiskt taget bara Kristdemokraterna som verkar vilja prata vård. I partiledardebatten var det bara Ebba Busch som själv tog upp sjukvårdsfrågorna.

Att Kristdemokraterna vill diskutera sjukvården är inte konstigt. Enligt Demoskop (12/3 2021) har partiet numera passerat Socialdemokraterna i förtroende på området.

Men det är märkligt att Kristdemokraterna inte gör några större ansträngningar att återta ledartröjan, och att andra partier inte ser chansen att flytta fram positionerna.

Regeringen säger sig ofta ”satsa på sjukvården” men presenterar inga reformer för att få systemet att fungera bättre.

Pandemin har varit ett krisår och ett undantagstillstånd, men snart är vi tillbaka i ett ”normalläge” där allvarligt sjuka väntar i timmar i överfyllda akutrum, där tiotusentals väntar i månader på rutiningrepp, där vårdplatserna inte ens räcker till för barnen.

Är det inte dags att vi börjar prata om det?