”Att bygga förutsägbarhet innebär i praktiken att en väl genomarbetad politisk linje gäller över tid och inte rubbas av tvära kast.” Det skrev utrikesminister Ann Linde (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) i en debattartikel i Dagens Nyheter för lite mer än ett år sedan (5/4 -21). I samma artikel skrev de att militär alliansfrihet utgör grunden för svensk försvarspolitik, och ville ”peka på orimligheten i argumentet om att Sverige bör gå med i Nato tillsammans med Finland”.

Mycket har tydligen förändrats på ett år. Samma ministrar tycks nu arbeta för fullt med att föra Sverige in i Nato. Till Ekot sa Hultqvist i veckan att det nordiska försvaret skulle stärkas om Sverige och Finland gick med i Nato (10/5). Han vill nu inte säga var han står i frågan om svenskt medlemskap, men konstaterar att det finns ett före och ett efter 24 februari. För utomstående bör eventuella kvarlevande tvivel om vart S kommer landa i Nato-frågan vara både döda och begravda.

Så sent som i höstas röstade S-kongressen mot att gå med i Nato. Då lovade Hultqvist som försvarsminister att aldrig bidra till ett svenskt medlemskap. När Ryssland innan julhelgen krävde ett utvidgningsstopp för Nato röt Hultqvist ifrån och menade att ett svenskt medlemskap var Sveriges ensak – men sa även att Sverige inte ska gå med, ”varken nu eller senare” (DN 21/12 -21).

När moderatledaren Ulf Kristersson i februari (2/2) sa sig vara helt övertygad om att Sverige kommer gå med i Nato, menade Hultqvist på en presskonferens att det var desinformation och inget man skulle tro på.

Mycket har tydligen förändrats på några månader. Det mest anmärkningsvärda är inte att S håller på att byta fot angående Nato, utan skamlösheten i sättet man gör det på. Att man uppenbarligen haft fel, att strategin man förfäktat inte höll när det blev krig i Europa verkar man inte villiga att erkänna. Istället heter det att alliansfriheten tjänat oss väl – fram tills den plötsligt inte gjorde det, vill säga. Det är själva antitesen till en väl genomarbetad linje som inte rubbas av tvära kast.

Det finns även anledning att tro att det inte bara är kriget som fått S att byta fot: det finska systerpartiets process verkar nästan ha spelat större roll. Även efter Rysslands invasion av Ukraina höll man fast vid den gamla linjen. I Agendas specialsändning om säkerhetspolitik (27/3) anklagade Hultqvist oppositionen för att politisera kriget och menade att bilaterala avtal gav Sverige ett skydd likvärdigt Natos artikel 5. I april kom uppgifter från Finland om att Hultqvist i förhandlingar ska ha arbetat för en formell försvarsallians med Finland som ett alternativ till Nato-medlemskap.

Mycket har tydligen förändrats på bara några veckor. Det är inte fel i sig att omvärdera sina ståndpunkter, men det bör göras öppet och transparent, snarare än bakom stängda dörrar. Hultqvist har inte heller bara vänt kappan efter vinden, utan vänt sina ståndpunkter ut och in och satt på dem bak och fram. Frågan som återstår för honom – och för det socialdemokratiska partiet – är varför man i framtiden ska lita på deras kategoriska utfästelser, garantier och löften.