Politik handlar om en enda sak.

Att trovärdigt kunna svara på frågan varför man ska rösta på partiet.

Liberalerna har det tufft. I dag upplever inte ens fyra av hundra väljare att partiet är tillräckligt lockande. En siffra som talar sitt tydliga språk. Med två år kvar till valet skvalpar Liberalerna omkring i ubåtsläge, på fel sida fyraprocentsspärren.

I Skellefteå där Folkpartiet/Liberalerna tidigare var så starka röstade bara 3,38 procent på Liberalerna i riksdagsvalet.

Liberalerna har många problem. Det största är att allt fler liberaler ställer sig frågan: Varför ska jag rösta på Liberalerna?

När Folkpartiet blev Liberalerna hoppades partiet och dess väljare på en nystart, ett uppsving.

När Jan Björklund gick och Nyamko Sabuni kom hoppades partiet och dess väljare på en nystart, ett uppsving.

Det blev inte så. Med två år kvar till valet behöver Liberalerna ställa sig frågan: Är det liberalismen det är ”fel” på, är det partiet eller partiets framtoning? Eller är det någonting helt annat.

Svaret på de frågorna finns kanske i bland annat Dorotea och Landskrona. Hos Nicke Grahn och Torkild Strandberg.

Två liberaler som är någonting så ovanligt som framgångsrika. I Dorotea blev Liberalerna tredje största parti med drygt 16 procent av rösterna. I Landskrona blev man störst med drygt 34 procent.

Det är självfallet stor skillnad på rikspolitiken kontra kommunpolitiken, på rikspolitiker kontra kommunpolitiker. Det är till exempel oerhört mycket enklare för Nicke Grahn att möta sina väljare i vardagen än vad det är för Nyamko Sabuni.

Nästan alla i Dorotea vet vem Nicke Grahn är, medan nästan alla i Sverige vet hur Nyamko Sabuni ser ut. Det är skillnad.

Vad Nicke Grahn också har är förmågan att sätta örat mot marken, lyssna, och omsätta vad han hör i en liberal kontext.

Liberalernas och politikens belackare må kalla det för populism. Men populismen behöver inte vara bara negativ. För precis som det finns god och dålig nationalism finns det god och dålig populism.

Att lyssna till folket, att respektera dess vilja, självklart inom vissa gränser, är god populism.

Både Nicke Grahn och Torkild Strandberg vet vad de vill med sitt politiska engagemang.

De har självförtroende nog att tänka: jag kanske förlorar en och annan väljare på att vara tydlig, på att visa och säga vad jag tycker och tänker. Men jag vinner andra på min tydlighet. Förhoppningsvis resulterar det i en plusvariant.

Lyckas Nicke Grahn och Torkild Strandberg så varför skulle inte Nyamko Sabuni också kunna göra det.

Men då gäller det att hitta rätt frågor att driva. Och göra det på rätt sätt. Vilket nuförtiden inte är Liberalernas starkaste sida. I dag går Liberalerna, det parti som tidigare hade stenkoll på tidsandan, i otakt med tiden.

För att Liberalerna ska kunna gå från undervattensläge till övervattensläge runt fyraprocentsspärren måste Sabuni veta och kunna berätta vad hon vill med sitt partiledarskap, med sitt parti och med Sverige.

Precis som Nicke Grahn har gjort med sitt partiledarskap i Dorotea.

Den innehållsdeklarationen behöver också innehålla en tydligt utstakad väg i riktning mot socialliberalismen.

När coronapandemin blåst över kommer politiken att handla om att bygga upp samhället igen.

I den världen, i den post corona, finns det ett tämligen begränsat utrymme för ett parti med kravliberalism som ideologi.

Däremot finns det utrymme för ett tydligt och rakryggat socialliberalt parti. Ett parti med en självständig socialliberalism.

Den chansen måste Liberalerna ta väl vara på.