Det borde vara enkelt. Alla vill ha bra sjukvård – då är det väl bara att satsa mer pengar? Bygga sjukhus och anställa läkare. Dessvärre har Sverige redan provat på strategin utan resultat. Anslagen har ökat år efter år utan att sjukvården blivit något bättre. Kort och gott: vi vaskar pengar på vården.
I sin senaste rapport (6/2) beskriver den oberoende tankesmedjan Kunskapsverket tillståndet i svensk sjukvård. Slutsatsen är enkel: vår vård är fantastisk – när man väl får ta del av den. Problemet är att vårdköerna växer.
Under de senaste decennierna har lösningen varit att lägga större resurser på vårt vårdsystem. Ni läste rätt. I bjärt kontrast till allt snack om nedskärningar: Sverige satsar mer på sin sjukvård. Vårdkostnaden har stigit med 18 procent per invånare sedan 2001. Likväl fortsätter vårdköerna att växa obehindrat.
Kunskapsverket sammanfattar utvecklingen med att vårdproduktionen inte har hängt med. Ett något obehagligt ord. De flesta tänker trots allt inte på sjukhus som fabriker, där patienter botas på löpande band. Men det är just vad det är, och ett sjukhus kan använda sin personal på ett bättre eller sämre sätt för att producera bättre eller sämre sjukvård.
Att den svenska sjukvården producerar undermåliga produkter (läs: vård till medborgare) beror på flera saker.
Personalkostnaderna är en orsak. Läkare, sjuksköterskor, undersjuksköterskor och administratörer står för ungefär hälften av vårdkostnaden, samtidigt som den sistnämnda gruppen får en större del av kakan. Gruppen har vuxit med 50 procent sedan 2010 samtidigt som antalet sjuksköterskor per invånare har sjunkit.
Därtill träffar läkare långt färre patienter i Sverige jämfört med andra länder. I Nederländerna ligger antalet fysiska vårdbesök varje år på 2 210 per läkare, medan siffran i Sverige är låga 500 vårdbesök. En enorm skillnad, där en del av problemet är att personalen ägnar mindre tid åt patientkontakt, något som bland annat beror på att patientadministrationen ökat.
Vi verkar även vantrivas med våra vårdcentraler. Enligt en enkät har fyra av tio lågt eller mycket lågt förtroende för verksamheten. Förståeligt. Alla har vi suttit i väntsalen, timme efter timme, bara för att få träffa en ny läkare – som du aldrig sett innan – som (vad det verkar som) något slentrianmässigt skriver ut ett recept. Som sagt: en dålig produkt.
Kunskapsverket erbjuder inga lösningar i rapporten, inga nya knep för att komma till rätta med produktionen. Med rätta. För den diskussionen förutsätter att vi är överens om problemet: Att sjukvården inte är svältfödd, utan tvärtemot ett slukhål – där ingen verkar veta var skattepengarna egentligen hamnar. Botemedlet är alltså inte en allt större budget, utan något betydligt svårare, nämligen en omorganisering av hela sjukvårdssystemet. Annars kommer tillskotten bara leda till mer administration. Skattemedel som går rakt ner i slukhålet.
Där borde det offentliga samtalet börja. Inte i tvärsäkra politiska plattityder om att lösningen stavas nya storsatsningar på vården. Utan i eftertänksamhet, med följande fråga: Hur borde vården organiseras för att bli mera tillgänglig för folket?