Gruvindustrins betydelse för Sveriges välstånd kan inte överskattas. De arbetstillfällen som kan knytas till gruvorna har format både landskapen, städerna och människorna i Norr- och Västerbotten. Därför är gruvindustrin i övre Norrland bokstavligen guld värd. Det är en sanning såväl historisk som sett till hur stor andel av framtidens investeringar som gruvindustrin väntar på. Enligt en tidigare svensk studie från branschorganisationen SVEMIN var ungefär 80 procent de regionala investeringarna i övre Norrland fram till 2035, direkt eller indirekt knutna till gruvnäringen. På totalen skapade ett jobb inom gruvnäringen också ett nytt jobb i tjänste– eller servicesektorn.
Framtiden ser därmed ljus ut för bolag som LKAB och Boliden, om vi ser till efterfrågan. Flaskhalsen i kedjan är inte volymen som kan transporteras upp ur gruvorna, utan hur mycket som kan transporteras bort från dem. Stoppen på Malmbanan blev kostsamma för LKAB, och visar faran med dåligt underhåll. Trafikverket uppskattar att den svenska underhållsskulden i järnvägssystemet uppgår till ungefär 90 miljarder vilket motsvarar förra årets totala budget för myndigheten. Staten har dock tagit för vana att lappa och laga de värsta hålen när de väl uppstått. Det återspeglar ett misslyckande med att löpande underhålla järnväg trots att ett kontinuerligt driftsunderhåll av det befintliga järnvägsnätet har en generellt sett hög samhällsekonomiska lönsamhet. Nya dyra infrastrukturprojekt har i regel betydligt osäkrare nyttokalkyler.
Eftersom problemen inte gått att blunda för har regeringen utlovat en prioritering av Malmbanans underhåll. Men det är sent att göra det nu. Underhållsbehovet har knappast undgått någon svensk regering i modern tid, och de bör alla klä skott för denna oönskade problembild. Även den sittande regeringen borde ha lyssnat tidigare på kritik som LKAB riktat mot dem.Samma kritik har även kommit från kommuner i Norrbotten och Västerbotten, samt från större företag som jobbar nära gruvbolagen. I gruvklustret är alla bolag länkade och förlusterna eller vinsterna fördelas i raka led.
Med den svenska klimatpolitikens ambitioner har gruvindustrin fått en renässans eftersom efterfrågan på vissa metaller och mineraler stigit. Men som utvecklingen för statens järnvägar ser ut finns många orosmoln för regeringen. För det första kommer svenska företag att tappa lönsamhet mot andra konkurrenter på en globaliserad marknad. Flaskhalsar längs den järnväg som gruvbolagen är beroende av, innebär färre arbetstillfällen och en svagare ekonomi i övre Norrland. För det andra kommer den gröna omställningen att försvåras om svenska företag behöver köpa in fler metaller från utländska bolag.
Det bådar gott att regeringen vill satsa järnvägen och ser Malmbana som en prioriterad sträcka. Men på sikt behöver nog både regeringen och näringslivet komma överens om vilka spelregler som ska gälla för järnvägen. Många stora svenska bolag inom gruv– och tillverkningsindustrin upplever ett gemensamt problem. Nu behöver det bli tydligt vem eller vilka som ska betala för att underhållsskulden ska kunna minska. Det behöver också klargöras vem som ska bära kostnaderna för de förlusterna som direkt drabbar de företag som inte kan transportera sina produkter i rätt tid till rätt plats.
Det är nu upp till bevis för en moderatledd regeringen att värna om exportföretagen. Vårt levebröd är beroende av ett välskött järnvägsnät i övre Norrland.