Sverige verkar gå mot ett maktskifte.
Trots att rösträkningen ännu inte är klar förefaller Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare och statsministerkandidat, ha tagit ut högerblockets seger. Under måndagen träffade han partiledarna för Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
Tänk att kunna vara ”en fluga på väggen” i Moderaternas kansli.
I avsaknad av den möjligheten lite tankar och funderingar kring vad Johan Pehrson, Liberalernas partiledare, i bästa fall sa.
Förhoppningsvis klargjorde han för Ulf Kristersson att Liberalerna lovat stödja en liberal, borgerlig regering, med Ulf Kristersson som statsminister, inte en M-regering där Sverigedemokraterna får ett betydande inflytande. Vilket de som ”blockets” största parti lär få.
Förhoppningsvis klargjorde han också för Ulf Kristersson att Liberalerna har en eftergifternas gräns. Hit men inte längre. Passeras denna ”röda linje”, lite oklart exakt var den befinner sig, förutom ministerposter till SD, lämnar Liberalerna förhandlingsrummet.
Det måste Johan Pehrson och ”hans” liberaler vara beredda att göra och det måste Ulf Kristersson vara medveten om att de är. Nu när Liberalernas riksdagsröster är ”ute till försäljning” ska de säljas dyrt. Det handlar om trovärdighet.
Men Liberalerna är ju så små. Hur ska de kunna få något avgörande inflytande över högerblockets politik. Det finns viktiga frågor där partierna i Ulf Kristerssons tänkta regeringsunderlag är djupt oense, där liberala värden står mot illiberala.
De kan ju börja med att studera hur Vänsterpartiet, Nooshi Dadgostar, och inte minst den ”politiska vilden” Amineh Kakabaveh, agerade under den gångna mandatperiodens regeringskriser. De lyckades, så varför skulle inte Liberalerna kunna lyckas.
För många liberala väljare blev valet ett val mellan ”pest och kolera”, ett val mellan två mindre lockande alternativ. Vilket det stora antalet partibytare i Centerpartiet och i Liberalerna också indikerar.
För Johan Pehrson och ”hans” liberaler väntar en mandatperiod som i förväg framstår som allt annat än lockande. Deras val står mellan sverigedemokratiska ministerposter och en intolerant sakpolitik. Om Liberalerna inte väljer att lämna förhandlingsrummet vill säga.
För den framtida trovärdighetens skull, och hur valet blev, med stora framgångar för SD hade det sistnämnda alternativet varit att föredra.
Eller som Susanne Nyström skriver i Dagens Nyheter (13/9/2022): Dessutom slipper Liberalerna vara dörrmatta åt Sveriges mest illiberala parti.