Köerna till BUP i Västerbotten är väldigt långa.
Vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) skulle vara en trygghet. När våra mest sårbara små individer har det tufft ska de kunna lita på att samhället finns där. Men denna ”garanti” har blivit en skugga av vad det ursprungligen var tänkt. För många barn och familjer är den bara en illusion, ett brutet löfte som leder till lidande och frustration. Det handlar inte bara om väntetider, det handlar om hopp och förtvivlan och ytterst liv och död.
Som när en nioårig flicka drabbats av svår ångest. Hon kan inte gå till skolan, inte träffa sina vänner, och varje dag är en kamp mot inre demoner. Hennes föräldrar söker hjälp hos BUP, men möts av beskedet:
– Tyvärr inga tider finns tillgängliga. Det är bara att vänta, meddelade BUP.
Det kan ta ett år, ibland till och med två, innan möjlighet ges att träffa läkare. Så ser det ut för alldeles för många. BUP har haft som målsättning sedan 2011 att barn som söker vård inte ska behöva vänta längre än 30 dagar på en första bedömning, samt ytterligare 30 dagar till en fördjupad utredning.
Istället har skräckexempel efter skräckexempel inom regioner över hela Sverige kunnat bevittnas.
Sveriges kommuner och regioners (SKR) senaste statistik är från augusti i år och visar att mer än hälften av de unga som sökte vård under perioden fick vänta mer än 30 dagar på en första bedömning. Endast 37 procent fick vård i tid, vilket är ett uselt resultat.
Allra allvarligast är läget i Västerbotten. Där är det endast 5 procent av de unga som sökte vård under perioden som fick vård i tid. Region Västerbottens län har dessutom lång erfarenhet av att vara absolut sämst i Sverige vad gäller vårdgarantin. Hjärtskärande historier som exempelvis en mamma som köat länge i Västerbotten och fått höra sin dotter säga att ”jag ger upp. Det är ingen som hjälper mig” (SR P4 1/2 -22) visar på hur långt det gått.
Även i flera andra regioner som Jönköping, Kalmar, Östergötland och Norrbotten är situationen ohållbar till följd av långa väntetider. I Västra Götaland och Skåne har personal hoppat strömhopp för att de inte orkar med den tunga underfinansierade BUP-verksamheten.
Att stackars barn lämnas utan hjälp är illa nog. Men bristerna inom BUP går att sätta i större kontext. När föräldrar gång på gång tvingas se sina barn lida i väntan på utredning sprider sig känslan av att samhället inte håller sina löften. Demokratin försvagas när medborgare upplever att deras grundläggande behov inte tas på allvar.
Statsminister Ulf Kristersson (M) vill göra 30-dagarsgränsen inom vårdgarantin till lag. Riksen är att det inte hjälper.
Troligtvis förstår regeringen liksom de flesta regionpolitiker det här. Men uppenbarligen är deras egna maktpositioner betydligt viktigare än att lösa det faktiska problemet.
Från regeringens sida har symbolpolitik presenterats. I tidskriften Femina (21/3–23) förklarar statsminister Ulf Kristersson (M) hur regeringen vill göra 30-dagars garantin till lag, vilket ska leda till konsekvenser om detta inte följs.
Visst låter statsministerns ord beundransvärda, men det är inget annat än en illusion. En ny lag kan inte tvinga fram fler barnpsykologer, psykiatriker eller kortare vårdköer. Från statens sida skulle det alltså presenteras fler löften som inte kan hållas och därmed skulle situationen förvärras ytterligare. Tänk en hel mängd ilskna föräldrar som ska ställa regioner inför domstol.
Ingen demokrati överlever långsiktigt utan verkliga lösningar. Hur länge ska barn som mår dåligt tvingas leva på tomma löften?