Vi vill öppna upp Svenssonlivet för fler.
Det sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch när hon presenterade en ”politik för villa, Volvo och vovve” i Almedalen.
Den ohämmade vurmen för Svenssonidyllen fick dock Arbetets ledarskribent Karina Cubilla att se rött: ”Om Ebba Busch får bestämma blir det inga nya lägenheter”, skriver hon (5/7 2022).
En stor del vanligt folk får ingenting av Kristdemokraternas politik, hävdas det i texten.
Det är en märklig tolkning, som drar för stora växlar, på ett tal som troligen har en stor målgrupp över hela landet.
Inte minst bland unga. I en undersökning utförd av Novus, på uppdrag av Byggföretagen, svarar tre av fyra i åldersgruppen 18–29 år att de om tio år helst bor i en villa eller i ett radhus.
Visst finns det många som drömmer om ett annat liv. Men att en överväldigande majoritet drömmer småhusdrömmar är tydligt.
En politik för att göra drömmen möjlig för fler är alltså inte, som Arbetets ledarskribent försöker göra gällande, att vilja tvinga in folk i en snäv bild av ett lyckat samhälle och ett lyckat liv.
Problemet är inte att vanligt folk inte drömmer om villa eller radhus.
Problemet är att utsikterna att förverkliga drömmen försämrats och för många är utom räckhåll.
En anledning till det är att det under lång tid byggts för få villor, vilket är precis vad Kristdemokraterna vill komma åt med sina förslag. De senaste åren har bara drygt 20 procent av byggandet utgjorts av småhus, vilket inte möter den efterfråga som finns på många håll.
Att visionen är rätt betyder dock inte att alla de konkreta förslagen är klockrena.
Med hjälp av både lagstiftning, för att kommunerna ska ordna fram tomter, och tillskott av statliga medel, som ska täcka kostnaderna för att ta fram detaljplaner, vill man få igång småhusbyggande. Men flyttar samtidigt betydande ansvar och styrning från kommun till stat.
Ett automatiskt och skattegynnat bosparande för unga – som dock ska vara frivilligt och gå att avsäga sig – kan kanske hjälpa in unga på bostadsmarknaden, men behövs bara på grund politiska reformer som höjt trösklarna för förstagångsköpare. Som amorteringskravet.
Politiken ska inte skapa problem för att sedan lösa dem med någon slags nya plåster-på-såret-politik.
I stället är det bättre att gå till problemets kärna. Som hur skatteregler hämmar rörligheten på bostadsmarknaden, och hur kommunernas planmonopol kväser många byggprojekt i sin linda.
Visst borde småhusdrömmarna bli uppnåeliga för fler, men det bostadsmarknaden behöver är knappast mer eller krångligare styrning.