Historiens vingslag flaxar likt en skadskjuten kråka.
Om allt går som det är tänkt stiger Stefan Löfven (S) upp ur askan, likt en Fågel Fenix, och blir omvald som statsminister.
Det ”enda” som behövs är att inte 175 riksdagsledamöter röstar rött, röstar emot honom.
Hur många som röstar gult (tolererar) eller grönt (hurra vad han är bra) är i sammanhanget av underordnad betydelse. Det sistnämnda alternativet är nog förbehållet Socialdemokraterna och Miljöpartiet – de två partier som ska bilda den tilltänkta regeringen.
Men ingenting är klart innan dagens (7/7 2021) knapptryckning är avslutad.
Någon kan utebli från omröstningen, någon annan medvetet eller omedvetet ”trycka fel”. Och så har vi Amineh Kakabaveh, tidigare vänsterpartist, nuförtiden politisk vilde. Trycker hon rött till Stefan Löfven, vilket är fullt möjligt, förändras spelplanen helt.
Då går frågan tillbaka till talman Andreas Norlén. Givet att alla andra följer partilinjerna.
Ja, säga vad man vill om Stefan Löfven. Men han tycks vara en slug rackare. Alls inte illa eller oförskämt menat. För i politiken är det oftast slugast som vinner. Den som hela tiden nätt och jämnt lyckas samla tillräckligt stort stöd för att hålla näsan ovan vattenytan.
Det är precis vad statsministerkandidat Löfven gjort. I nästan tre år har han lett en av Sveriges svagaste regeringar, kryssat sig fram mellan kobbar och skär, blivit avsatt, och förmodligen omvald för att leda en ännu svagare regering, med ännu otydligare stöd.
Precis som vintern 2019, när januariavtalet undertecknades av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, ställs partierna nu inför ett val. Att välja det för tillfället minst dåliga alternativet.
Sedan dess har Liberalerna bytt sida. Och Centerpartiet har vaknat upp ur den där rosenskimrande drömmen om att tiden var mogen för ett starkt politiskt block i mitten där alla hjälptes åt för att hålla Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna borta från makt inflytande.
Det gick inte enligt plan.
Centerpartiet säger sig nu vilja vara en ”konstruktiv opposition”. Frågan är dock vilken sida de i första hand ska opponera sig mot. Mot ett vänsterblock, som partiets väljare blivit alltmer toleranta inför, eller ett högerblock, som många medlemmar och partiföreträdare föredrar.
Att agera ”konstruktiv opposition”, i mittens politiska rike, framstår alltmer som kompromissernas kompromiss.
Spekulationerna kan fortsätta, i all evighet, tycks det som. Så låt oss därför backa bandet och se på partiernas förtjänster och brister under den senaste regeringkrisen. För det lär bli fler.
Vänsterpartiet drog igång hela regeringskriskarusellen. Att agera ”dörrmatta” åt Socialdemokraterna lockade inte längre, inte med en ny partiledare. Det är fullt förståeligt. Men att först rikta misstroende mot en statsminister, för att några veckor senare vilja ha honom tillbaka, inger inte något större förtroende.
Sverigedemokraterna såg snabbt sin chans att tillsammans med Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna fälla regeringen. Det var SD som formellt lämnade in yrkandet om misstroende mot statsministern.
Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade på tåget.
Liberalerna passade på att byta sida – från Stefan Löfven till Ulf Kristersson. Det ska bli väldigt intressant att se om alla liberaler följer partilinjen och röstar rött. Att Liberalernas vägval inte uppskattas av alla är ingen statshemlighet. Enligt Svenska Dagbladet (5/7 2021) har inte alla liberaler bestämt sig för hur de ska rösta.
Miljöpartiet har mest av allt hållit en låg profil. Gaskade upp sig rejält när Centerpartiet påstod och Socialdemokraterna antydde att det fanns en överenskommelse kring arbetsrätten, strandskyddet och äganderätten i skogen. Kommer ändå att rösta grönt.
Dagen innan Stefan Löfvens första kontrollstation – statsministeromröstningen – är det fortfarande oklart om han kommer att tolereras av tillräckligt många. 174 men inte 175 ledamöter får rösta rött.
Men statsministeromröstningen är det enkla av två hinder. Det andra – höstbudgeten – kommer att bli det riktiga elddopet, den riktigt svåra prövningen. Där kommer Löfvens politiska slughet och förhandlingsförmåga att sättas på prov.
Då kan hans redan svaga stöd i riksdagen fullständigt rämna.
Om Centerpartiet står fast vid att budgetsamarbetet med Socialdemokraterna är ett överspelat kapitel lär Löfvens val bli att antingen regera på en borgerlig budget ett valår eller avgå, och därmed utlösa en regeringskris, och det bara några månader innan ordinarie val.
Det sistanämnda är inte vad Sveriges väljare vill ha.