Valet till regionfullmäktige brukar kallas det glömda valet.
Det borde inte vara så. Sjukvården fortsätter nämligen att ligga i topp bland svenskarnas viktigaste politiska frågor och det är regionernas ansvar att sköta den hälso- och sjukvård som ska förebygga, utreda och behandla skador och sjukdomar.
Enligt Novus julimätning anser 64 procent av svenskarna att sjukvården är en av de viktigaste frågorna.
I Region Västerbotten är det Socialdemokraterna som styr och ställer. Den senaste mandatperioden med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i släptåg. Alla valdistrikt är inte färdigräknade när detta skrivs. Men det ser ut som om Socialdemokraterna skulle öka marginellt. Det tycks även Miljöpartiet göra medan Vänsterpartiet backar.
Det känns en smula arrogant att kalla den styrande trojkan för en rödgrön röra. Så det ska jag låta bli. Däremot kan man ta sig en funderare på vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gjort för att ännu en gång vinna väljarnas förtroende.
Sett till denna och andra västerbottniska tidningars insändarsidor så är det en synnerligen relevant frågeställning.
I Skellefteå finns det hos många insändarskribenter en oro för att lasarettet successivt kommer att nermonteras och i inlandet finns det en oro för att BB i Lycksele ska stängas. Detta utöver den oro som många uttrycker över vårdsituationen i stort.
Personalen vittnar om brist på personal, om en ohållbar arbetsmiljö och arbetssituation, om brister i ledarskapet och allehanda andra problem och påfrestningar. Som i sin tur riskerar att påverka patientsäkerheten.
Lägg därtill en till bristningsgränsen ansträngd kompetensförsörjning. Bara i Skellefteområdet skulle det – enligt Svenska Distriktsläkarföreningens beräkningar – behövas fyra gånger så många distriktsläkare för att klara behoven.
Vårdköerna är bland de längsta i landet. Lägg därtill en byråkrati som slukar resurser som hade kunnat användas i vården.
Det ska dock sägas att när vården väl ges så håller den i de allra flesta fall hög kvalitet. Trots politikerna, tack vare personalen.
I Region Västerbotten, och dess föregångare, har Socialdemokraterna, i olika konstellationer, haft makten i över 40 år. Med ett så långt maktinnehav finns det få förmildrande omständigheter att falla tillbaka på. Det är socialdemokratisk sjukvårdspolitik som banat vägen för dagens situation, dagens ohållbara situation.
Vi har demokrati i Sverige. Svensk demokrati står sig stark. Bara Norge, Nya Zeeland och Finland är mer ”demokratiska”.
Västerbottens väljare har sagt sitt. Vad de tycker och tänker, vilka valsedlar som åker ner i kuverten, ska självklart respekteras. Resultatet av regionvalet i Västerbotten kan inte tolkas på annat sätt än att en majoritet av väljarna är nöjda med den vård och omsorg som ges.
På den rödgröna sidan: Socialdemokraterna ökar från 35,5 till 37,3 procent, Vänsterpartiet minskar från 13,5 till 11,9 procent och Miljöpartiet ökar från 3,3 till 3,8 procent. På den blå sidan: Moderaterna ökar från 13,7 till 16,8 procent, Centerpartiet minskar från 11,3 till 8,6 procent, Kristdemokraterna ökar från 5,9 till 7,1 procent och Liberalerna minskar från 7,9 till 4,4 procent. Utanför blockpolitiken ökar Sverigedemokraterna från 6,7 till 8,8 procent.
Vissa förskjutningarna inom blocken är svåra att förklara. Bland annat Kristdemokraternas stora plus.
Kanske är det hela så enkelt som någon statsvetare konstaterade: Det här valet är lika mycket mot någonting som det är för någonting. Det kan möjligen förklara det som är svårt att förklara.
Vad som däremot inte är svårt att förklara är Moderaternas uppgång. Precis som Moderaterna i Skellefteå, med Andreas Löwenhöök i spetsen, har Moderaterna i Region Västerbotten, med Nicklas Sandström i spetsen, gjort en bra valrörelse och ett bra val. I Skellefteå plus tre procentenheter, i regionen plus drygt tre.
Deras huvudstrategi har varit lika enkel som den har varit självklar och är framgångsrik: Att synas mycket och höras mycket i debatten.
Nu kan västerbottningarna se fram emot – positivt eller negativt – ytterligare fyra år med socialdemokratiskt styre. De lär inte sakna utmaningar, varken på lång eller på kort sikt: kompetensförsörjningen, vårdköerna och snabbt accelererande kostnader inte minst.
Socialdemokraterna kan antingen köra ”sitt eget race” eller vara lyhörda för de förslag, den kompetens som finns på den andra sidan det dike som indelar politiken i ett rött och ett blått ”lag”.
Förhoppningsvis väljer Socialdemokraterna det sistnämnda, väljer samarbete och samförstånd framför konfrontation.