En av tio svenskar tycker att Sverige borde styras på ett annat sätt än av folkvalda politiker, visar årets forskarantologi från SOM-institutet. Det är anmärkningsvärt, men det går också att tolka positivt, att demokratin ändå har ett starkt stöd. Över hälften av de tillfrågade tycker dessutom att experter är bättre på att lösa samhällsproblem än vad politiker är, vilket borde ge anledning för partierna att fundera. Mycket tyder på att det är en effekt av pandemin. Vi har fortfarande i minne hur experterna på Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten stod uppradade för presskonferens varje dag. En del tryckte upp tröjor med Anders Tegnells ansikte på, några tatuerade in hans ansikte på sin kropp, presskonferensen blev en sorts lägereld i vårt gemensamma elände.

Politiken, med statsminister Stefan Löfven (S) och socialminister Lena Hallengren (S) i spetsen, beslutade över partigränserna om restriktioner som grundade sig helt på vad experterna föreslog. Vetenskap och forskning, inget annat, vilket bland annat innebar att Sverige som enda land i världen länge höll emot användningen av munskydd.

Klimatförändringarna är ett annat område där de flesta folkvalda har stor tilltro till experter. I SOM-mätningen blir detta tydligt när man bryter ner svaren på vilka partier som de svarande röstar på. De som röstar på Miljöpartiet ger högst stöd till demokrati, men också den högsta siffran för expertstyre jämfört med andra partier. De som röstar på Sverigedemokraterna har också hög tilltro till experter, konstigt nog med tanke på hur SD-företrädare brukar låta åtminstone i klimatfrågan. Det som däremot kan oroa, men som heller inte är förvånande, är att SD-väljare har klart högst andel, jämfört med de andra partierna, som kan tänka sig autokrati, det vill säga “en stark ledare”. 

Den högre benägenheten hos SD-väljare att tro på en stark ledare behöver inte nödvändigtvis leda tankarna till Tyskland för 90 år sedan. Det kan också vara ett tecken på missnöje med dagens politiker i Sverige och därför en förklaring till att partiet har vuxit sig stort. SD har successivt vunnit väljare på grund av sitt fokus på människors känsla av att vara bortglömda av beslutsfattarna. Blockpolitiken och de kaotiska parlamentariska lägen som varit närmast legio under det senaste årtiondet har antagligen underbyggt önskan om en stark ledare. Inget av dagens partier har en tillräckligt förtroendeingivande ledare som man kan sätta sin lit till. Ingen kan mäta sig med dåtidens Tage Erlander, Olof Palme eller Thorbjörn Fälldin.

Svensk politik bygger sedan lång tid på kompromisser. Det är samarbete som visar på demokratins fördelar: ingen vinner allt men alla vinner något. Resultatet blir kanske rentav bättre än om bara ett parti får bestämma. I en värld som snurrar allt snabbare kan det framstå som långsamt och tråkigt. Demokratin behöver sansade politiker som kan kompromissa, men också leda människor utan att för den skull vara “en stark ledare”. Dagens politiker framstår som veliga och utan inre kompass. De verkar föredra att “lyssna in” vad människor tycker i stället för att partiet kommer med framsynta förslag. Det riskerar att förstärka bilden av svaga politiker vilket gör både väljarna och demokratin en stor otjänst.