Få av 50-talets hemmafruar finns längre bland oss. De som vigde sitt liv åt att ta hand man och barn. De som saftade och syltade, manglade och stoppade strumpor. Som lagade all mat från grunden och hade linneskåp präglade av perfektion. Men deras döttrar och dotterdöttrar lever här och nu. Och de minns.
De minns den goda maten, linnehanddukar med monogram, sylten som smakade sommar och spetsdukarna virkade av flitiga händer. Men inte bara. De minns också sorgen över det som aldrig blev. Berättelserna från kvinnor som födda i början av förra seklet som så gärna hade velat studera på universitet eller bara få ta ett arbete där de tjänade egna pengar och fick använda sin intellektuella kapacitet. Men som aldrig fick chansen. Det fanns inga pengar, ingen tid och omgivningens förväntningar på att de skulle gifta sig och därefter ta hand om en man på heltid, fungerande som ett spindelnät omöjligt för de flesta att ta sig ur.
Hemmafruarnas barn och barnbarn minns också hur deras mödrar och mormödrar ofta fick det oerhört tufft på äldre dagar när de blev änkor. Som fattigpensionärer tvingades de överleva på minsta möjliga. Att inte ha någon egen tjänstepension öppnar en ekonomisk avgrund.
Några som däremot inte minns, och uppenbarligen inte heller lärt sig den läxa tidigare kvinnogenerationer försökt överföra till dem, är dagens unga kvinnor. Naturligtvis inte alla, men tillräckligt många. De har fått världen serverat på silverfat. De kan studera i princip vad de vill, möjligheterna är oändliga. De är uppfostrade till att stå på egna ben och inte lägga sitt liv, sin lycka och framförallt inte sin ekonomi, i någon annan människas händer. Ändå är det precis vad de gör.
På sociala medier fylls flödena av så kallade soft girls, unga kvinnor i blommiga klänningar med puffärmar som gör egen ost, plockar blommor och lever livet i rosa fluff. Översteprästinnan i soft girl-sekten är Nara Smith, en influenser som (ofta) gravid och barfota lagar mat och bakar till sin man och sina barn samtidigt som hon pratar mjukt sövande med sina följare. En annan följarfavorit är Ballerina Farm, eller som hon heter Hannah Neeleman, en kvinna bor med man och en massa barn på en bondgård i Utah i USA. Där bakar hon surdegsbröd och syr kläder när hon inte går runt och är ljuv. Eller ställer upp i skönhetstävlingar. Det finns också soft girls som när de gjort morgonkaffe till sin heltidsarbetande pojkvän tillbringar dagarna med att shoppa, träna och vara härliga.
Problemet med såna som Smith, Neeleman och de andra är dock att bakom kulisserna finns rika familjer, modellkarriärer och tiktokkonton som genererar en massa pengar. Allt hemmapysslande är bara möjligt eftersom de aldrig kommer att vara utan cash. Så är inte fallet med de flesta andra soft girls. Såna som Vilma Larsson som intervjuades i SVT den 9 juli. Hon har sagt upp sig från sitt jobb för att vara hemma och bli försörjd av sin pojkvän.
“Jag får pengar av honom varje månad för att spendera och spara”, säger hon. “Vi bidrar med trygghet på olika sätt. Jag bidrar ekonomiskt och Vilma tar hand om hemmet”, säger pojkvännen.
Det kan låta gulligt och självklart är det upp till varje individ hur han eller hon vill leva sitt liv. Men för den som kvinna givit upp sin egen finansiella frihet och karriär för att leva på en man är det inte särskilt gulligt eller tryggt om man skulle bli lämnad eller änka. Det fick 50-talets hemmafruar lära sig den hårda vägen. Många av dem skulle rotera i sin grav om de visste vad deras barnbarnsbarn sysslar med.