Länder kan utforma sina socialförsäkringssystem på olika sätt.
Man kan erbjuda medborgarna ett enkelt grundskydd. Eller så har man ett mer omfattande system som ger (de flesta) en inkomstbaserad ersättning när de blir arbetslösa eller sjukskrivna. Det har Sverige gjort under lång tid.
Men oavsett utformning måste det finnas en tydlighet om vad det är som gäller.
Individens levnadsomkostnader minskar sällan när hen förlorar jobbet eller blir sjuk. Därför är det nödvändigt att ge medborgarna rimliga förutsättningar att dämpa fallet. Är inte staten villig att göra det kan den heller inte ta ut skyhöga sociala avgifter. Då måste arbetsgivaravgifterna sänkas så att lönerna kan höjas och ge människor större utrymme att teckna privata försäkringar.
Vi har i dag en situation där de offentliga skyddsnät, som en gång i tiden erbjöd de allra flesta en inkomstbaserad ersättning, urholkats till den grad att en majoritet av svenskarna numera bara kan räkna med ett grundskydd.
Som mest ger a-kassan cirka 18 000 kronor efter skatt. Det är 10 000 kronor mindre än vad medelinkomsttagaren får ut netto, och betydligt mindre än vad de flesta akademiker tjänar.
Urholkningen har i princip skett bakom ryggen på medborgarna. Ofta upptäcker människor inte hur illa det är förrän det är för sent.
Det problematiska läget lyfts fram i en aktuell rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). I rapporten ”Tryggare kan ingen vara” sammanfattar forskarna Andreas Bergh och Agneta Kruse, vid Lunds universitet, socialförsäkringssystemets utmaningar.
Andreas Bergh och Agneta Kruse menar att försäkringarna å ena sidan måste vara tillräckligt höga för att ge trygghet, men samtidigt inte så generösa att det minskar människors drivkrafter att återgå i arbete. Dessutom måste det finnas en tydlig koppling mellan de avgifter som tas ut och de förmåner som erbjuds.
För en tillträdande borgerlig regering, och dess stödpartier, är socialförsäkringsfrågan en av de viktigaste att snarast ta tag i. Ett bra avstamp vore att titta närmare på ESO-rapporten, samt de utmärkta förslag som Andreas Bergh och Agneta Kruse presenterade på DN Debatt i förr en tid sedan (12/9 2022).
Till exempel att endast ta ut egenavgifter på inkomster som täcks av de allmänna socialförsäkringarna och att övergå till inkomstindexering, vilket gör försäkringarna mer förutsägbara både för enskilda och för skattebetalarna.
Dessutom vore det på tiden att a-kassan görs obligatorisk. Det är inte rimligt att staten – det vill säga skattebetalarna – tvingas göra brandkårsutryckningar för att människor inte varit förutseende nog att ansluta sig till a-kassan. Vilket hände under pandemin.
Obligatorisk a-kassa är en fråga som drivits av både Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. I riksdagen skulle ett sådant förslag också få stöd av Centerpartiet och Miljöpartiet.
Det finns ett stort värde i ett gemensamt inkomstbaserat trygghetssystem.
Men för att det ska fungera långsiktigt måste alla som arbetar ta ansvar för a-kassan. Sambandet mellan nivån på arbetsgivarens sociala avgifter och vad människor får ut i ersättning måste också vara tydligt. Annars förlorar trygghetssystemet all sin legitimitet.