Antalet dagar i fängelse tickar obönhörligt på.
Journalisten, författaren och dramatikern Dawit Isaak har utan rättegång suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. Förläggaren och författaren Gui Minhai har på motsvarande vis hållits fängslad i Kina sedan han 2015 kidnappades i Thailand.
Eftersom de är svenska medborgare arbetar Utrikesdepartementet och respektive lands ambassadör för deras frigivning.
Hittills har det varit utan framgång. Både Kina och Eritrea är grymma diktaturer, utan tillförlitliga, oberoende rättssystem och med dålig respekt för mänskliga rättigheter och internationella konventioner.
Det är lätt att se bristen på konkreta resultat – i form av frigivanden eller åtminstone bekräftelser på att de lever – som ett misslyckande.
Mycket kritik har riktats mot den ”tysta diplomati” som präglat svenskt arbete för deras frigivning. Samtidigt är det svårt att säga vilken väg som skulle ha varit bättre.
I den rapport – Granskning av arbetet med att försöka uppnå frigivning av Dawit Isaak och Gui Minhai (SOU 2022:55) – som nyligen presenterades av den kommission som fick i uppdrag att granska hanteringen av fallen riktas ingen kritik mot valet av strategi. I stället är bilden att arbetet har präglats av stort engagemang och hög intensitet. Om än i det tysta.
En tråkig tillika allvarlig detalj är dock att kommissionen inte fick ta del av all dokumentation i fallet Dawit Isaak. Detta trots att beskedet på förhand var att de inte skulle stoppas av någon sekretess. Att man därför riktar kritik mot Utrikesdepartementet (UD) är befogat.
Även ett antal brister i frigivningsarbetet pekas ut i rapporten. Kommissionen menar exempelvis att dokumentationen och kunskapsöverföringen behöver stärkas.
Det här är fall som pågått över lång tid. Det blir tydligt inte minst av det pärlband av ministrar och ambassadörer som hanterat Dawit Isaaks fall genom åren. Från Jan Eliasson (S) via Carl Bildt (M) och Margot Wallström (S) till Ann Linde (S) – och nu Tobias Billström (M).
Det kommissionen föreslår är inte mer komplicerat än att grundläggande fakta ska sammanställas kontinuerligt i den här typen av komplicerade fall för att finnas tillgängligt för de som arbetar med dem.
Dessutom, menar kommissionen att man borde säkra att det alltid finns analyser av rättsläget och vilka regler och bestämmelser som är tillämpbara att tillgå – för att underlätta arbetet.
Mest tragiskt i sammanhanget är dock den sista bristen: kommissionen ger rekommendationer på hur arbetet med den här typen av fall kan stärkas i det inledande skedet. Där ser man nämligen ett antal snedsteg i hanteringen.
Att stärka rutiner är förstås bra om liknande fall skulle uppstå. Problemet är bara att det är för sent för Dawit Isaak och Gui Minhai.
På vissa punkter hade kritiken kunnat vara hårdare och tydligare.
När Dawit Isaak frisläpptes några dagar 2005 gjorde svenska tjänstemän uttalanden som fick det att låta som att frigivandet skett tack vare dem. Något som provocerade Eritrea och tros ha bidragit till att han åter fängslades.
Det är ett enormt grovt snedsteg som inte tydligt klarläggs i rapporten utan bara nämns i förbifarten och som därmed inte heller blir en nedtecknad lärdom för politiken.
Tyst diplomati är inte fel väg, men tydlig kritik vid granskningar behövs om vi ska undvika att begå samma misstag om och om igen.